Tala väl – 1-6 söndagen efter Trefaldighet

Midrash, förbund, lag och evangelium, fariséer, helighet och utmaningen att skapa inkluderande gemenskaper - välkommen in i Trefaldighetstidens texter!


Trefaldighetstidens texter erbjuder många utmaningar. De kan å ena sidan locka till moraliserande utläggningar, å den andra till att undvika moralismen genom att kontrastera lag och evangelium och uppmana åhörarna att inte vara ”fariseiska”. Vi har därför valt att inleda Trefaldighetstidens kommentarer med några övergripande texter som reder ur vad fariséerna egentligen var för några enligt nutida forskning, om lag och evangelium, om hur kunskap om midrashen som form kan hjälpa oss att förstå Jesu liknelser, samt om förbundets centrala roll i judisk teologi (den senare utgör också kommentar till 1 söndagen i Trefaldighet).

Som vanligt presenterar vi kommentarerna dels i löpande text, dels som pdf:er som ofta är längre versioner av den löpande texten. Alla söndagar har inte kommenterats, men det som står i de övergripande artiklarna kan ofta ha bäring också på de texter som inte fått någon särskild kommentar.

Kommentarerna i pdf-form

Håkan Bengtsson: Fariseer

Ulf Lindgren: Midrash

Jesper Svartvik (Lag och evangelium Sigtuna 28 mars 2014)

Sebastian Selvén: Förbundet – 1 söndagen e Trefaldighet

Hanna Stenström: 2 söndagen efter Trefaldighet

Håkan Bengtsson: 3 söndagen efter Trefaldighet

Ulf Lindgren: 6 söndagen efter Trefaldighet

Farorna med fariseiska fariséer

Av Håkan Bengtsson

I vardagsdiskurs kan orden ”farisé” och ”fariseism” betyda hycklare, eller självrättfärdig. En sådan begreppsapparat har gjort att man pådyvlat både historisk och modern judendom främst negativa karaktärsegenskaper. Sådana olyckliga formuleringar speglar de fördomsfulla stereotyper som är rotade i både språk, kultur och religion. När en kristen förkunnare arbetar med nytestamentliga texter måste han eller hon vara på det klara med att få mottagare förväntar sig att höra något positivt om just fariséerna. Modern forskardebatt visar dock på att det finns mer verklighetsförankrade sätt att förstå fariséerna på.

Den kristna traditionen har odlat en polemisk bild av den judiska grupperingen som i grekiska källor kallas farisaioi, fariséer. Den polemiska bilden har hämtats från främst Matteusevangeliets tjugotredje kapitel. Här riktar Jesus svidande kritik mot fariséerna då de menas ha en aktningsvärd etisk och religiös livsstil, men de håller den inte, utan gör ofta tvärtemot (23:25-28).

Ett annat bibelställe är liknelsen om tullmannen och farisén i Lukasevangeliet (18:9-14), vilken har orsakat att antijudiska föreställningar återgivits enkelspårigt. Till detta kommer 1800-talets bibelforskning. Enligt den styrde fariséerna över människors religiösa och etiska livsstil, men saknande själva kärlek och medkänsla. Så småningom blev det uppenbart att även bibelforskningen på detta sätt avspeglade en triumfatorisk kristen självbild.

Värre var att man i kristna sammanhang talade om fenomenet ”fariseism” som en slags essens hos fariséerna. Denna egenskap, vilken snarare var en spegling av luthersk antropologi, gick ut på att farisén bara litade på sig egen förmåga, eller sin egenrättfärdighet. I dessa sammanhang försvarade man sig ofta med argumentet att huvudsyftet med att använda detta, var att varna kristna för självupptagenhet och självrättfärdighet. Faktum kvarstod att begreppets ursprung stod att finna just i bibeltexter som beskrev polemik mellan Jesus och fariséer. Både konflikten i texten och begreppet ”fariseism” uppfattades essentialistiskt och skadan var skedd.

En progressiv rörelse

Det var judiska forskare som först började göra upp med den negativa bilden av fariséerna. Den tyske forskaren och rabbinen Abraham Geiger framhöll exempelvis den stora spännvidden inom den fariseiska rörelsen. Andra forskare framhöll i motsats till den negativa kristna traditionen, att fariséerna var den bästa och mest progressiva rörelsen under andra templets tid. Fariséernas främsta insats bestod i att de insåg behovet av en kontinuerlig tolkning av Torahn.

Bibelforskningen kom sedan under 1980-talet att radikalt förändra bilden av fariséerna och deras sammanhang. Olika forskare bidrog till en mer mångfacetterad bild av gruppen, vilken fick konsekvenser för både judiska och kristna sammanhang. Jacob Neusner menade att fariséernas inflytande gällde främst rituell renhet, firande av högtider och sabbat, samt matregler. E.P. Sanders argumenterade för att den fariseriska rörelsen var en folklig och uppskattad rörelse, noggrann i etiska och religiösa frågor. Fariséerna var inte en stor politisk organisation, utan en nära sammanhållen gruppering.

Forskningen bidrog även till en mer kritisk förståelse av evangelierna i deras sammanhang. Bilden av relationen av Jesus och fariséerna är faktiskt inte enbart negativ i evangelierna. Jesus var överens med och praktiserade många av de skriftkunnigas och fariséernas övertygelser och seder: sabbaten, fasta, bön och kärleksbudet (Markus 12:28-33). Att man stod varandra nära, kan också förklara att man hade meningsskiljaktigheter. Man insåg också att de kontroverser som särskilt Matteusevangeliet skildrar lika mycket är en konflikt som evangelisten hade med judiska lärda och företrädare.

Hårdnande polemik

Å andra sidan, redan tidigt i Jesus verksamhet redovisar Markusevangeliet en konflikt mellan fariséerna och Jesus (Markus 3:6). Matteusevangeliet använder ofta formuleringen ”fariséer och skriftlärda” när olika motsättningar med Jesus skildras. Det är främst i evangeliets slut som polemiken hårdnar i form av liknelser (Matteus 21:28-46) och ett polemiskt tal (Matteus kapitel 23.) Det är som sagt, främst detta tal som format bilden av fariséerna som hycklare och moraliskt selektiva.

Lukasevangeliet kommer inte långt efter Matteus i samma problematik. I de berömda liknelserna i Lukas kapitel 15 riktas udden i liknelserna med det förlorade fåret, myntet och sonen mot fariséer och skriftlärda, och i följande kapitel gör fariséernas narr av Jesus. En farisé och en tullman karikeras i en annan känd liknelse i 18:9-14. Denna liknelse har också mer än någon annan bidragit till de negativa stereotyperna av fariséerna.

Johannesevangeliet är både annorlunda och värre. Här möter vi fariséer som Nikodemos, vilken både diskuterade med och försvarade Jesus (3:1 och 7:50). Fariséerna bedriver polemik mot Jesus i kapitel 7 och 8, men saknar en dominerande antagonistisk roll som den i Matteus. Johannes tycks snarare ha generaliserat och förstärkt motsättningarna mot Jesus genom att benämna motståndarna ”judarna” och demoniserat dem (Johannes 8:39-44). Detta har varit förödande.

Alltså, den negativa bild som nästan rutinmässigt presenterats av fariséerna i kristna sammanhang som predikningar, bibelundervisning och forskning sitter så djupt, att det krävs mycket arbete för att förändra bilden. Som ett föredömligt exempel kan nämnas ett av den Romersk-katolska kyrkans dokument i ämnet från 1985: Notes on the correct way to present the Jews and Judaism in preaching and catechesis in the Roman Catholic Church.  Här ges enkla och handfasta råd i hur man fortfarande kan arbeta med bibeltexterna, utan antijudiska dikeskörningar. Man betonar att judendomen är kristendomens andliga vagga och att detta förpliktar till en positiv gemenskap i vilken de gamla stereotyperna inte har någon hedersplats.

Jesu liknelser och judiska midrasher – att undervisa genom att väcka lyssnarens protester

Av Ulf Lindgren

Det är nu efter Trefaldighet som vi under många söndagar får lyssna till Jesu liknelser. Vackra berättelser med kloka tankar. Så uppfattar vi dem. Moraliska berättelser om hur vi som människor ska leva mot varandra. Men är de så dessa liknelser ska läsas?

Jesus var uppväxt med berättelser, för det är så judisk pedagogik fungerar. Alla förväntades och förväntas fortfarande göra midrasher. En midrash är en tolkning av en biblisk tanke, en tolkning som görs i form av en berättelse. På ytan kan berättelsen se ut som just en klok tanke, men egentligen är den en provokation. Berättelsen döljer nämligen en eller flera överraskningar, paradoxer eller kontroversiella påståenden där lyssnaren, för dessa berättelser framfördes ju muntligt inför en grupp lyssnare, förväntades avbryta berättaren och protestera. Midrashen skulle inte undervisa utan väcka, inte förmedla sanningar utan peka på sanningar som var obekväma.

Den väldiga midrashlitteratur, som efter templets förstörelse började nedtecknas och idag återfinns t ex i den väldiga Talmudsamlingen, består nästan alltid av kloka gamla rabbiner – som har fel! Rabbinerna har mängder med teorier, men den som slutligen visar sig ha rätt är ofta en gammal kvinna eller ett barn, eller en fördriven man.

När vi läser Jesu liknelser, bör vi alltså ha detta i åtanke och höra lärjungarnas protester: inte sår väl en klok bonde sitt dyrbara utsäde bland buskarna, inte lämnar väl en klok herde sina 99 får för att leta efter ett får, inte hade en levit gått förbi en sårad man? Så ropade de kanske! Och kanske svarade då Jesus, nej men så gör Gud! Gud följer andra regler. Därmed får han fram sitt budskap genom att väcka lyssnaren som definierar normen för människan medan Jesus lyfter fram Guds annorlunda sätt att agera och vara.

Jesus hade kunnat säga: Gud gör inte som vi gör, Gud låter sig inte hindras i sin längtan efter den enskilda människan och Gud låter sig inte heller bländas av människans titlar och positioner. Men hade folket lyssnat och förstått? Knappast. Istället gör Jesus midrasher av dessa budskap. Paketerar sin tanke i en berättelse som hjälper lyssnaren att komma ihåg men som också gör lärdomen beständig eftersom den sticker ut och bryter mot det förväntade.

Att dansa med Lagen

Av Helene Egnell

Helene EgnellRabbinen Zalman Schachter Shalomi ska ha sagt: ”A law I can dance with – now that’s good news”. Det är naturligtvis en anspelning på Simchat Torah, ”glädjen över Torah”, den högtid då man har avslutat årets läsning av de fem Moseböckerna i synagogan, då man dansar med Torah-rullarna. Den som upplevt denna högtid förstår att judar menar något helt annat med begreppet Lagen än det stränga, skuldbeläggande som vi förknippar med det i kristen, främst protestantisk tradition.

Trefaldighetstiden är full av texter där vi kan frestas sjunga ”Moses gav oss lag och krav, Jesus lyfter bördan av”. Då är det bra att ha i bakhuvudet att om Lagen är ett ok, så är oket ett hjälpmedel för att kunna bära tunga bördor. Livet ger oss bördor att bära, Lagens funktion är att hjälpa oss att bära dem på ett ergonomiskt riktigt sätt… För en jude är Lagen inte kravfylld, utan en gåva, jag rentav en nåd.

Jesper Svartvik har skrivit klokt om hur en fördjupad förståelse av judisk tradition kan hjälpa oss som kristna till en ny förståelse av lag, nåd och evangelium. Jag rekommenderar varmt hans böcker Förundran och förväntan, Försoning och förvandling och Förunderligt förtroende. Kapitel två i den senare av dessa böcker är en bearbetning av ett föredrag som Jesper Svartvik höll vid konferensen Nordiska folkkyrkor i ett mångreligiöst samhälle 2014, som återfinns som pdf ovan. jag anbefaller den varmt.

Band och förbund – den judiska förbundstanken och dopet

Av Sebastian Selvén

I läsningen för den första söndagen efter trefaldighet knyts Hesekiel 36:25-28 samman med Romarbrevet 6:3-11 och Johannesevangeliet 3:1-8 för att frammana ett doptema. I Hesekiel används bilden av vattenbestänkning som en bild för rening, och syftar troligen på den rit i vilken man bestänks med vatten blandat med askan från den röda kon (4 Mos 19). Tanken som uttrycks är att israeliterna ska renas och göras redo för att ta emot G-ds ande och leva i enlighet med Toran.

Det är inte ett dop det handlar om, vilket man lätt kan ledas att tro utifrån de nytestamentliga texterna som hör till. Detta är dock inte för att det inte finns ”dop” i judisk tradition – ”dopet” är en judisk ritual som kristendomen ärvt, och som praktiserades av judar innan Jesus, under hans livstid (Johannes döparen är ett uppenbart exempel) och som fortfarande lever.

Det finns lik- och olikheter i hur judar och kristna sett på sina egna gemenskaper, vad de innebär och hur man träder in i dem. En uppenbar skillnad är förstås att kristendomen är en religion, medan ”judendomen” (en kristen term) är ett folk.  Jude är man även om man aldrig satt sin fot i en synagoga, bara man har en judisk mor eller har konverterat. Omvänt gäller att oavsett hur många judiska seder en icke-jude iakttar så gör det hen inte ett dugg mer judisk, om hen inte tar steget över och konverterar. En jude som lever på bacon och jobbar extra på lördagar (shabat – sabbaten) är 100% judisk, medan en icke-jude som håller kosher och shabat är precis lika icke-judisk ändå. Det handlar nämligen om att vara del av det judiska folket, som kollektivt står i ett förbund med G-d.

Förbundet är den judiska teologins kärnidé

Förbundet är den judiska teologins kärnidé, den som allt annat bygger på. Det här är ett tema som återkommer i flera av trefaldighetstidens texter, så det kan vara på sin plats att reda ut begreppen lite. Ett vanligt missförstånd är att judar ser sig som G-ds enda ”utvalda folk” (en annan term som framförallt används av kristna om judar). Så är det inte. Det handlar dessutom inte om utvaldhet så mycket som relation. Judar är inte de enda som står i ett förbund; genom förbundet G-d slutar med Noak står alla människor i det så kallade noakidiska förbundet. Men mot bakgrund av den allmänna förbundenheten finns det sedan en serie specifikt judiska förbund: förbundet med Abraham, förbundet vid Sinai och förbundet med David. Genom dessa förbund spårar judar sina förfäder (patriarkerna och matriarkerna), sin heliga text (Toran) och sin arkimediska punkt i världen (Jerusalem). Inom det förbundet, ofta förstått som ett äktenskap, har båda parterna – Israel och G-d – ömsesidiga förväntningar på varandra. G-d förväntar sig att judarna lever ett etiskt liv enligt Toran, och judarna förväntar sig att G-d lever upp till sina löften om kärlek, beskydd och närhet.

Det är mot bakgrund av förbundet som den urgamla judiska protesttraditionen blir begriplig. Det är mot bakgrund av den som judar har dragit G-d inför rätta för Förintelsen, inte för att förkasta G-d utan inom ramen för en äktenskaplig konflikt som måste lösas. Och hela tiden finns där Toran, som båda parterna har att förhålla sig till. När G-d i Hesekiels bok ska rena israeliterna och ge dem ett hjärta av kött istället för sten är det för att göra dem mjuka, ömma och mottagliga för G-ds kärleksord till dem, alltså Toran och livet i gemenskap med G-d som den innebär.

Förbundet är helt och hållet av nåd

En annan sak man ska komma ihåg med det judiska förbundet är att det är helt och hållet av nåd, och därför är helt ovillkorligt. Jude är något man är, ingenting man blir. Vid Sinai binds hela Israels folk till G-d, så att alla deras efterkommande står i samma förbund. Detta  till skillnad mot kristendomen, som ingen föds in i. Alla blir kristna, en och en, genom dopet – även om det i praktiken kan ske väldigt tidigt i livet. I båda fallen handlar det om att G-d i sin nåd öppnar upp till gemenskap, genom Israels folk eller genom dopets sakrament, men man kan säga att gemenskap med G-d är inget en jude väljer – G-d har redan valt åt en.

Att jämställa till exempel omskärelsen med dopet blir därför helt fel – omskärelsen markerar förbundet (på 50% av judarna) men inleder det inte. Om något bör kristna tänka på dopet genom tevila, nedsänkning i mikva, då det kan användas som port till den judiska gemenskapen. Men då ska man också komma ihåg att tevila oftare används, inte för att skapa en relation, utan för att underhålla den. Som i Hesekiels text, där vattenbestänkningen används i en pågående relation, för att förnya den, levandegöra den, kanske mjuka upp den och vattna den. Våra vägar till G-d är dels separata, dels överlappande, men snart nog ingenting i judisk tro och praktik går att förstå utan att förbundstanken finns med i bilden. Vi står ju inte bara i relation till G-d, utan även till varandra, och måste förstå hur den andras relation till G-d ser ut; hur den är utformad, vad den betyder och vilka konsekvenser den får i den andras liv.

En text som kan utmana oss. Andra söndagen efter Trefaldighet:

Av Hanna Stenström

Liknelsen om festen i Luk 14:15-24 är en bild för hur det blir när Gud återupprättar världen, en bild som dels använder texter och föreställningar vi också möter i Hebreiska bibeln/GT, dels vissa kulturella bruk och normer från den tid då den skrivs.

Det första är alltså bilden av den efterlängtade framtiden som en stor fest, som vi också möter i ex vis Jes 25:6-8, en fest på Sions berg öppen för alla folkslag. De kulturella bruken och normerna är de som omgav måltider. Kort kan antydas att måltider var viktiga i det sociala livet. I måltiderna uttrycktes och förstärktes sociala relationer. Det var viktigt vem man bjöd och lät sig bjudas av, och den som sade ja till en måltid förväntades bjuda tillbaka. I berättelsen bryts normer. Inte när några säger nej vid andra inbjudan – i bibelkommentarer nämns ofta att det verkar ha skett, om t ex gästerna menade att middagsarrangemanget eller gästlistan inte passade dem – men då inbjudan går ut till människor som inte kunde bjuda tillbaka och människor som sannolikt inte var värdens sociala likar. Det fanns sammanslutningar som praktiserade gränsöverskridande måltidsgemenskaper, men oftare skulle måltiden upprätthålla rådande relationer.

Två möjliga tolkningar

Luk 14:15-34 öppnar för två tolkningar. Den ena är djupt problematisk för kristna som önskar goda judisk-kristna relationer och tror att det judiska folket ännu lever i förbund med Gud. Den andra ger en alternativ tolkning som utmanar kristna individer och gemensakaper.

Först den problematiska tolkningen. I Lukastexten ges liknelsen en ram.  Det vi ser av ramen i evangelieboken är att en gäst vid en måltid säger: ”Salig är den som får vara med om måltiden i Guds Rike.”  Jesus svarar på de orden med liknelsen om festen.  Slutorden ”Jag säger er att ingen av dem…” följer upp och blir ramens andra del.  Ramen gör att liknelsen i hög grad handlar om vem som till sist får vara med på ”måltiden i Guds Rike”, i den slutgiltigt återupprättade världen. Skildringen av hur de först inbjudna säger nej och att andra därför kan komma med samt slutorden om att de först bjudna inte får vara med på festen kan läsas som en allegorisk skildring av frälsningshistorien, av ett skede som den församling där Lukasevangeliet skrevs var mitt uppe i. De först bjudna kan då förstås som det judiska folket, som säger nej till Jesus, och därmed utestänger sig själva från Guds Rike.  De som då i stället får plats på festen motsvarar i verkligheten människor av andra folkslag som tror att Jesus uppstått från de döda och är den genom vilken Gud gripit in för att rädda mänskligheten. Berättelsen motiverar att församlingen vänder sig utåt med sin missionerande förkunnelse.

Ett större sammanhang

Men den tolkningen är inte nödvändig. Lukastexten öppnar också för en annan tolkning. Luk 14:15-24 är insatt i ett större sammanhang än det evangelieboken ger. Luk 14:12 – 13 torde återspegla det faktum att evangeliets mottagare är välbärgade stadsmänniskor, som kan bjuda ”rika grannar”, vänner och släktingar till sina fester, alltså människor som kan bjuda tillbaka. De kan ordna måltider för att förstärka sina sociala nätverk och kontakter. Men de uppmanas att i stället bjuda dem som inte kan bjuda tillbaka för att få del i de rättfärdigas uppståndelse.

Vi kan alltså läsa texten som en uppmaning till dem som tror på Kristus att skapa nya inkluderande gemenskaper som bygger på andra normsystem och värdesystem än dem som råder i det vanliga samhället, Gudsrikets normer och värden. Detta kan avspegla att tidiga kristna församlingar faktiskt också försökte vara alternativa gemenskaper som förverkligade inkluderande måltidspraxis. Att försöken att skapa dessa gemenskaper inte alltid blev så bra som det var tänkt, ser vi av 1 Kor 11:17-34. Ni kan alla ge ytterligare exempel från nuet eller historien.

Men en predikan över Luk 14:15.24 kan ändå lyfta fram det draget i texten. Här berättas om en social elit som bara vill umgås med sina likar men det är inte de som är idealet. Idealet är människor som – även om de är priviligierade – vill försöka skapa nya, inkluderande gemenskaper där alla har plats, gemenskaper som därmed förverkligar något av Guds rike här och nu. Kallelsen till Guds rike handlar då inte om en utopi – eller ett liv efter detta – utan om att leva enligt Guds rikes normsystem här och nu. Det handlar inte om att reducera Guds rike till en inomvärldslig utopi som vi ska bygga men att de som lever med Jesus som en levande verklighet och längtar efter hans rikes fullbordan också låter det rikets normer prägla sina liv och skapar platser där vi anar Guds rike.

Så kan berättelsen bli en utmaning till oss om att skapa inkluderande gemenskaper. Vad betyder det där vi är här och nu?

Guds trofasthet är utgångspunkten. Tredje söndagen efter Trefaldighet 

Av Håkan Bengtsson

Söndagens överskrift ”Förlorad och återfunnen” hör till predikoklassikerna och associeras med flera av Lukasevangeliets kända liknelser. Kapitel 15 tillhandahåller den aktuella söndagens evangelietext om glädjen över det återfunna fåret. Längre fram i kapitlet återfinns liknelsen som den förlorade sonen, vilken också sätter sin prägel på förståelsen av söndagens tema. Det är rimligt att associera så eftersom Lukas presenterar detta tema på samma ställe i sitt evangelium.

Temat ”förlorad och återfunnen” har en viktig konjunktion. Det är konjunktionen ”och”. En antijudisk läsning av söndagens tema skulle se fariséerna och de skriftlärde som de ständigt förlorande, medan den kristne som ber om förlåtelse är den ständigt återfunne. Den antitetiska förförståelsen kan då sammanfattas i rubriken ”förlorad eller återfunnen”. En korrektare återgivning är att säga att varje människa är både förlorad och återfunnen, både syndare och rättfärdig.

Det finns dock problem med valet av episteltexten och evangelietexten i första årgångens texter, speciellt evangelietexten. Det är ett återkommande tema i Lukasevangeliet att Jesus äter med tullindrivare och syndare. Ofta kontrasteras dessa mot rika och förnäma människor, samt mot fariséerna (se Lukas 16:19-31, 18:9-14, 18-27). Lukas använder ofta liknelser för att få fram sina poänger och med liknelserna kommer också ett stildrag där generaliseringar och överdrifter används för att få fram budskapet.

På samma sätt fungerar liknelsen i evangelietexten från Lukas 15:1-7. Liknelsens poäng finns i den avslutande versen: ”på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.” Det är alltså glädjen över det återfunna som är själva liknelsens poäng. Glädjen står här i kontrast till fariséerna och de skriftlärdas ilska i texten början.

Det en vanlig, men olycklig slutsats att småaktighet och avundsjuka är egenskaper som skulle känneteckna fariséer och skriftlärda. Även om Lukas berömda liknelse om den förlorade sonen (och den hemmavarande) handlar om avundsjuka och missunnsamhet, ska man inte dra slutsatsen att dessa egenskaper är typiskt fariseiska, eller rent av judiska egenskaper. För en vidare diskussion om fariseism, se Farorna med fariseiska stereotyper ovan.

Risken med episteltexten i Romarbrevet 5:6-11 är att man läser den som att det bara är frälsning genom Jesus som ger förlåtelse och upprättelse. Det är visserligen en av de centrala frågorna i Romarbrevet, men Paulus förkastar inte den judiska förståelsen av förbundet och relationen som gudsfolk. Den berömda vers 8 brukar översättas: ”Men Gud bevisar sin kärlek till oss …” enligt Bibel 2000 och andra översättningar. Det grekiska verb synistēmi, som här översätts med ”bevisar” kan också förstås som ”stadfäster” eller ”fastslår”, då med en tydligare innebörd att Kristus död ingår i Guds kontinuerliga kärleksgärning mot mänskligheten. Paulus understryker att det är människans egen svaghet och synd som är utgångspunkten för hans kärlek. Människan behöver Guds kärlek och förlåtelse.

Utgångspunkten för denna söndags budskap är den gammaltestamentliga texten. I slutet av Mikas bok återfinns olika doms- och trösteord. Speciellt den nittonde versen: ”Du förbarmar dig över oss på nytt och utplånar våra brott, du kastar alla våra synder i havets djup”, understryker Guds trofasthet.

Hur är man helig? 6 söndagen efter Trefaldighet

Av Ulf Lindgren

I 3 Mosebok säger Gud: var heliga och gör goda saker. Så läser vi ofta orden: helig i betydelsen extremt god. Denna läsning har skapat så mycket trauma för människor som känt att inte förmått leva som helgon och därmed inte kunnat bli heliga. De har uppfattat ordet helig som ett påbud att bli en perfekt människa. Men helig handlar om något helt annat.

I åtskilliga av bibelns texter betonas att endast Gud är helig, qadosh. Här syftar helig på den egenskap hos Gud som fullständig skiljer Gud från skapelsen. Helig betyder bortom tid och rum, evig. Människan kan inte vara evig, alltså kan hon aldrig vara helig. Människan däremot har fått en viktig egenskap av Gud, hon har fått kavod, härlighet. Den egenskapen handlar om förnuft, analysförmåga, samvete, kreativitet. I Psalm 8 läser vi att människan skapades nästan till en gud genom att hon fick kavod. Så Gud är helig, medan människan delar egenskapen härlighet med Gud.

Varför säger då Gud att människan ska vara helig? Dagens text syftar på den centrala judiska tanken att Guds evighet blir nåbar för människan under vissa ögonblick. Varje sabbat är helig. Åtskilliga av orden som då används kommer från stammen qadosh. Vinet som dricks på sabbaten är ett annat slags vin än vinet på tisdagar och torsdagar. Varken människa eller vin är evigt, men just under sabbaten är det som ljuset från evigheten lyser in i det mänskliga och möjliggör för människan att få en försmak av evigheten. Det heliga går då att smaka. Saker och handlingar är alltså inte heliga därför att de är extra fina utan för att de av Gud under vissa situationer blir till fönster mot en annan verklighet. De är därför sabbatsreglerna är så speciella, för att det helt vanliga nu ska få en annan funktion.

När Gud uppmanar folket att vara heligt, syftar det alltså snarare på att Gud uppmanar alla att vara uppmärksamma på att vår mänskliga verklighet består av två dimensioner: den mänskliga vardagen och den gudomliga evigheten. Glöm inte att ni kan smaka på min evighet, säger Gud. Men inte hela tiden, inte överallt, och framför allt inte för att vi förtjänar det, utan för att Gud vill det. Och det är vid dessa tillfällen som ingen människa får hindras att närma sig det heliga och eviga. Det är just vid dessa mötesögonblick som etiken föds: hindra inte de blinda och lama att också möta mig i det heliga. Alla människor är lika inför det heliga. Inför det heliga uppmanas vi se det gemensamma i alla medmänniskor.

Vi människor kan inte göra oss själv heliga, men vi kan ana det heliga. Det heliga kommer till oss, ges oss, kan upplevas av oss, regelbundet. Men det betyder inte att vi inte ska anstränga oss att bli bättre människor, för det är själva grunden i den egenskap vi fått av Gud: kavod. Så Gud säger: bli bättre människor för det ligger i det mänskliga, men i det mänskliga ligger också förmågan att lite då och då smaka på en annan dimension som är Guds evighet.