Sverker Sörlin är lite av en idol. En miljöhistoriker, den enda i vårt land, som har en förmåga att berätta om klimatkrisen så att det berör mig på djupet. Den 13 januari fick jag ha ett samtal med honom om snöns unika förmåga i världen, på marken, i vårt gemensamma liv och i våra hjärtan. Om sorgen och längtan. Om politiken och kunskapen. Om anständighet och förundran.
Under våren 2026 ska samtalen på Skeppets scen i Sjömanskyrkan präglas av att det är valår. Vi har därför krokat arm med fler organisationer och samfund i planeringen av dessa samtal i tron på att vi behöver vara fler som lyssnar, lär oss, samtalar om vår tids ödesfrågor. Vi siktar på fördjupande samtal om sådant som kanske inte ges tillräckligt med tid i valdebatterna, eller frågor som i debatten starkt polariseras. Samtal på djupet, om demokrati och trygghet, samtal för fred och klimaträttvisa.
Tanken var att vi, i ett ledsamt snöfattigt Göteborg, skulle tala om vart snön har tagit vägen och vad det gör med oss människor, med vår värld och med jorden. Istället kommer Sverker till ett fullkomligt bländade vitt Göteborg. Att snön skulle vara på väg bort känns avlägset. Utifrån Sverkers bok Snö – en historia är det bara ytterst tillfälligt. Han beskriver där snön som en gåva från himlen, brev från himlen, något som världen och jorden får ta emot men som är på väg mot utrotning genom genom den globala uppvärmningen av jorden.
Det är en befriande tanke att vi inte kan framtvinga snön. Att det finns något som faktiskt ges oss utan att vi har kallat på den. Snö är inget vi kan köpa eller skaffa (eller det kanske inte stämmer idag?). När Sverker talar och skriver om denna gåva väcks en förundran. Tänk vad snön ger! Glädje och lek, gemenskap när vi skottar ut bilarna vid trottoaren, underlag för transporter, vatten för bevattning längs otillgängliga odlingar på sluttningar, försiktig påfyllning åt älvar och vattendrag, nedkylning, ljudisolering, reflektering av solens uppvärmande strålar. Utan snön värms jorden i allt snabbare takt. Den håller klimatet stången och ger människan en möjlighet att känna sig som ett barn. Snö är både nytta och nåd.
Nu talas det alltmer om en ny årstid – ovinter. Årstiderna är kulturella ramverk genom vilka vi tolkar omgivningen och organiserar samhället. Nu för oss klimatförändringarna in i år som ibland är helt utan metrologisk vinter. Klimatförändringarna utmanar därmed både vårt liv och vår förståelse av livet, vår möjlighet att tolka livet. I norden finns en identitet kopplad till snö. Hur ska vi planera vårt samhälle och våra liv utan snö? För snart är vi där. Det är svårt att i nuläget helt ta avsked av snön, ha en begravningsgudstjänst och sörja. För snön singlar ändå ner ibland. Men all data pekar mot ett långsamt försvinnande, ett undandragande. Kan snösorgen möjligen väcka en vilja i oss att ställa om vår livsstil?
Sverker Sörlins grepp att berätta om snön för att säga något om den förändring vi står inför är att återkoppla människan till materia. Rapporter och statistik, kunskap om klimatförändringarna finns redan. Ändå fortsätter människan att driva klimatförändringen. Sörlin menar att den nya tidsepok som vi lever i – Antropocen, är den tid då människan dominerar skapelsen. Människan behöver återkoppla med skapelsen, materian, snön för att återigen på djupet förstå sin hemhörighet i skapelsen med allt annat. Han berättar om upplevelsen att göra en snöängel. Människan liggande på marken, på snölagret, mjukt inbäddad i den vita gåvan, armarna utsträckta som blir en ängels vingar, blicken mot himlen stjärnorna. I det ögonblicket, långt i från nyhetsartiklar och forskningsrapporter om klimatförändringarnas konsekvenser kanske en förundran startar. Snön från himlen blir en hemvist, något heligt som man vill uppleva.
Efter Sverker och mitt samtal fick Sverker ta emot frågor från alla i publiken. Många handlade om hopp. Var finns hoppet? Sverker värjer sig för det ordet. Det är svårt att känna ett hopp om det är detsamma som en stilla önskan. Men om hoppet är det vi gör och ger oss in i så blir engagemanget i sig ett hopp. Tillsammans och med hjälp från Paulus ord i 1 Korinthierbrevet fick vi fatt på ordet anständighet. Att leva anständigt i denna svåra och snabbt föränderliga tid kanske är det närmaste hopp vi kommer.
Paulus skriver till församlingen i Korinth i en svår tid, enligt honom den avgörande eller yttersta tiden, om de sociala strukturerna och om civilstånds frågor. Hur ska de kristna leva?
Vi kan pröva att läsa hans ord i vår tid, kopplat till klimatförändring. 1 Kor 7:29, 32, 35
Den avgörande tiden är nu. Den värld som är nu går mot sitt slut och jag ser helst att ni slipper ha ångest. Detta säger jag inte för att tynga er utan för att hjälpa er att leva anständigt. (fri översättning från Cathrine Kellers Political Theology of the Earth.)
(”…tiden krymper. …Ty den värld som nu är går mot sitt slut och jag ser helst att ni slipper bekymra er. … Detta säger jag för ert eget bästa, inte för att lägga band på er utan för att hjälpa er att leva anständigt…” Svenska bibelsällskapets översättning)
Kommentera det här inlägget