Det har den senaste tiden höjts röster om att Kristdemokraterna borde byta namn på grund av den, i mångas ögon, inhumana flyktingpolitik som partiet driver inom Tidöavtalet. I Svenska kyrkan har få röster höjts i debatten. Troligen eftersom Kristdemokraterna aldrig har varit ett parti som i någon större utsträckning betytt något inom Svenska kyrkan eller haft stöd hos väljarna. Samtidigt kan tystnaden uppfattas som att den största kyrkan i Sverige legitimerar partiets politik. Partinamnets prefix ”krist” anger att politiken har med kristen tro att göra, så kanske borde jag som präst i Svenska kyrkan ändå säga något.
Den politiska debatten och kyrkorna
I Aktuellt den 3 feb debatterade Andreas Holmberg, biskop Stockholm, med Hans Eklind, präst och talesperson inom KD, om flyktingpolitik i Sverige. Trots att jag personligen inte varit så engagerad i frågan om KD:s namn så var det ändå med viss lättnad som jag såg debatten. En biskop i Svenska kyrkan stod upp för en human flyktingpolitik. För det är i den frågan det bränner till i debatten om partiet och kyrkorna. Jag har i perioder i mitt uppdrag som präst arbetet för att stärka en rättssäker juridisk prövning för asylsökande. Därför läser jag intresserat statistik och rapporter om asyl, migration och uppehållstillstånd i Sverige. Precis som Kristdemokraternas partiledare Ebba Bush skryter om så har vi nu det lägsta antalet asylansökningar på 40 år. Försvinnande få permanenta uppehållstillstånd utfärdas. De flesta som invandrar till Sverige är svenskar, alltså personer som är födda i Sverige och återvänder. Ändå är det stora politiska narrativet att vi måste minska invandringen eftersom den leder till ett farligare och fattigare Sverige. Det kommer rapporter som motbevisar den bilden som berör frågor om vilka som invandrar, vilka grupper som till största delen lever på socialbidrag och om de ensamkommande unga männens goda insatser i Sverige. Narrativet matas ändå in som en sanning. Det finns en politisk agenda med att driva tesen att vårt samhälle faller isär på grund av invandring. Kristdemokraterna har den agendan.
Det finns också andra berättelser. Om utvisningar som många av oss uppfattar som anstötliga. Vi läser att 4-årige Raif, en autistisk pojke född i Malmö, måste lämna sin familj för att ensam utvisas till Bosnien. Att 18 åriga Jomana, som ska ta studenten i vår, nu utvisas ensam efter 14 år i Sverige. Vi vet att allt fler som nyss fyllt 18 år utvisas eftersom de blivit myndiga och inte omfattas av föräldrarnas uppehållstillstånd. Som biskop Andreas sa: ”det är inhumant”. Ska vi splittra familjer och skicka i väg barn och ungdomar till för dem främmande länder? Kristen tro står för något annat; Ecce Homo – Se människan. I asyllagstiftningen fanns tidigare möjlighet att få uppehållstillstånd av humanitära skäl, det skärptes sedan till särskilt ömmande omständigheter. Redan då protesterade kyrkorna. Nu har möjligheten att pröva asyl och uppehållstillstånd vid särskilt ömmande omständigheter helt tagits bort. Raif och Jomana ska därför utvisas, även om deras föräldrar utsätter sig för stor fara om de följer med barnen till det ”hemland” de tvingats lämna.
Debatten om Kristdemokraternas relation till kyrkorna startade när Christian Mölk, pastor i Härnösands pingstförsamling, i sociala medier tog ställning emot Tidöavtalets politik med hashtaggen #nejtilltidö på grund av den förda migrationspolitiken. Mölk, som kallar sig konservativ och höger, menade att rimlighetens gräns var nådd också för honom. Efter det vaknade den Kristdemokratiska ledningen. Mölk fick hård kritik för att lägga sig i politik. Kyrkan ska göra sitt och politiken sitt, sas det. Så ska arbetsfördelningen vara. Jag frågar mig varför partiledningen då vill kalla partiet kristet? Är inte det att sammanblanda tro och politik? Med ett sådant partinamn får man också utstå kritik från den grupp som man menar sig representera. Teologen och debattören Joel Halldorf är den som har lyft frågan om prefixet ”krist” i Kristdemokraternas partinamn. Han undrar om det är rimligt att behålla namnet när varken kristna väljare stöder partiet i någon större utsträckning eller politiken speglar en kristen människosyn.
Hur röstar kristna väljare
Kristna väljare i Sverige har traditionellt inte varit bundna till ett parti utan är spridda längs den politiska skalan. (Läs mer om detta https://vitrok.substack.com/p/kristdemokraternas-partimaskineri)
Inom pingströrelsen fanns tidigare en koppling till Kristdemokraterna vilken Halldorf, som är från pingströrelsen, menar har försvagats. För Svenska kyrkans medlemmar har kopplingen aldrig varit stark. Om vi använder underlaget i kyrkovalet 2025 (Val till Kyrkomöte – valresultathttp://Resultat i kyrkovalet 2025) som en indikation på hur Svenska kyrkans medlemmar röstar så ser vi att rösterna går mot röda och gröna partier i något högre utsträckning än i riksdagsval. Det är dock svårt att rakt av använda kyrkovalet som en karta för hur medlemmarna röstar, dels för att röstdeltagandet är lågt och för att finns partipolitisk obundna grupper som inte sorteras in i vanlig höger-vänster skala. KD är inte representerade i kyrkovalet. Däremot ingår Kristdemokrater i Svenska kyrkan i en grupp som kallar sig Borgerlig Kristen Samverkan. Den gruppen fanns inte alls representerad hos oss i Carl Johans pastorat. I det lokala valet (kyrkofullmäktige) röstar kyrkans medlemmar ungefär som befolkningen i området röstar i riksdagsvalet. Vänstern i Svenska kyrkan är det största partiet i kyrkofullmäktige, därefter Socialdemokraterna, följt av partipolitiskt obundna Öppen kyrka. Om vi ser på valet på riksnivån (kyrkomötet) så syns en liten röd – grön svängning jämfört med det förra kyrkovalet. Socialdemokraterna har länge varit den största gruppen men stärkte sin position ytterligare och De gröna i Svenska kyrkan gick framåt något. Sverigedemokraterna i Svenska kyrkan backar till 6,3%. Den nybildade borgerliga kristna samverkan fick 8,4% av rösterna och är mindre än Centern som fick 8,9%. Kristdemokraters inflytande i Svenska kyrkan är alltså så gott som obefintligt och det finns starka skäl att tro att Svenska kyrkans medlemmar inte alls förknippar KD med deras religiösa tillhörighet. Det gör inte jag heller. Möjligen är det därför det har varit ganska tyst från Svenska kyrkan. Däremot finns det en kritik från Svenska kyrkan och från Sveriges Kristna råd mot det politiska narrativ om att invandringen förstör vårt land. Röster höjs kontinuerligt om att den hårdnade asyllagstiftningen slår hårt mot redan utsatta människor. Den kritiken riktas mot flera politiska partier.
Ska kyrkan lägga sig i politik?
Joel Halldorf menar i expressen https://www.expressen.se/kultur/vill-kd-inte-vara-kristna-byt-namn/ att kyrkliga företrädare behöver kommentera Kristdemokraternas politik. ”För genom sitt namn – ”krist-” – formar partiet likt ingen annan bilden av kristendomen i det här landet. Många människor uppfattar Kristdemokraternas politik som synonymt med kyrkans budskap. Partiet har en plattform som vida överträffar vad pastorer, präster och till och med ärkebiskopen förfogar över. Därför är det kyrkans plikt att kritiskt kommentera just detta partis politik och klargöra om deras budskap verkligen representerar en kristen politik.”
Kanske har Halldorf rätt? Jag vet ju vad Sveriges kristna råd skriver i sina remissvar till regeringen i asylfrågor och är väl insatt i Svenska kyrkans officiella hållning. För mig är det självklart att den flyktingpolitik Sverige nu står för inte har något att göra med kristen tro. Om det talar vi ofta i kyrkorna, för där läser vi också bibelns syn på främlingar och invandrare. Kanske är jag naiv när jag tänker att det är så självklart att vi inte behöver ge oss in i debatten och säga att Kristdemokraterna inte representerar kristna i landet?
Jag upplever att det pågår en mycket infekterad kamp om vad kristna värderingar är. De olika tolkningarna är präglade av bibelsyn, gudsbild och kristet sammanhang. Vi ser hur olika kristna grupper i USA idag ställer sig mot varandra. Där har kyrkorna ställt sig i två olika politiska lägren i förhållande till ICE räder i städerna. Det teologiska avståndet mellan kristna har ökat. Samtidigt är kyrkan inte en åsiktsgemenskap och det är det fina. Vi möts kring ordet och nattvarden med de olika åsikter om politik som vi har. Det är något vi borde vara rädda om. Vi kan utgöra en viktig mötesplats mellan moderater och vänsterpartiser. Samtidigt kan kyrkan inte vara tyst när särskilt ömmande omständigheter inte längre räknas. De som följer Jesus har svårt att hävda att ömmande omständigheter inte finns.
Kommentera det här inlägget