Vi läser inte längre så mycket om Gaza. Blickarna är riktade åt annat håll. I Gaza fortsätter kampen för överlevnad i rasmassorna och förtvivlan. Över Israel vilar en ny existentiell ångest. Kriget i Gaza och Hamas attack mot Israel 2023, förändrade något i världen för en lång tid framåt. Det menade i alla fall journalisten Cecilia Uddén när hon var på besök på ett fullsatt Skeppet i Sjömanskyrkan den 2 februari.
I samtal med Lisa Ahlqvist, ordförande för Svenska Freds i Göteborg, berättar Cecilia hur gamla vänner nu intar oförsonliga hållningar. Efter Hamas blodiga attack mot civila hör hon israeliska vänner önska att alla i Gaza bränns till döds på samma sätt som Hamas brände ihjäl människor i kibbutzerna. Hon hör palestinska vänner uttrycka en stolthet över Hamas fruktansvärda attack. Det är svårt att ta in. Krig, orättvisor och inte minst rädsla gör något med människor.
Cecilia, som har tillbringat mycket tid i Gaza, berättade att hon för första gången blev förhindrad från att rapportera från ett krig på plats. Efter den 7 oktober 2023 släpptes inga utländska journalister in. Istället fick hon förlita sig på sin kollega Sami Abu Salem inne i Gaza. Han som tidigare varit journalisters ”fixare” fick bli svenska radiolyssnares röst inifrån. I berättelser om hur hans familj överlever svält och bomber. Om spänningarna i Gaza och inom familjen. Han beskriver rädslan när bomber faller, lättnaden att tillfälligt få bo i ett hus med toalett. Han beskriver inte rädslan för Hamas kontroll i Gaza, vreden mot dem, men Cecilia vet att den finns där.
Det som har skett i Israel och Gaza de senaste åren stärkte inte bara hatet och oförsonligheten, det förändrade också världens blick på Israel. Efter Hamas blodiga attack menade många att Israel hade rätt att försvara sig men det urskillningslösa dödandet, brotten mot folkrätten, förbud mot nödhjälp gjorde att opinionen svängde. Israel identifierades inte längre som offer utan som förövare. Vad det kommer att innebära i framtiden vet vi inte men minnet av 7 oktobermassakern och det efterföljande folkmordet kommer att eka i generationer.
Vi som var på Skeppet och lyssnade på Cecilias samtal med Lisa fick också höra Cecilias misstro mot en förändring. Hon menar att det tidigare fanns modiga ledare som kunde förhandla och sluta fred men att bristen på dem nu är total. Det var Trump som till slut kunde tvinga fram en fredsplan. Det återstår att se vad den får för konsekvenser för Gazas befolkning. Just nu motarbetas de fredsrörelser som finns i Israel av regeringen. Cecilia menar, trots allt, att det är mötena mellan människor som ser och lyssnar till varandra som är det enda hoppet, men mötena är få.
Jag har varit på Västbanken och i Jerusalem några gånger. Ett minne sitter särskilt djupt. Det var mötet med George, en kristen palestinier i östra Jerusalem. George var en äldre man som levt hela sitt liv i östra Jerusalem. Många i hans familj hade lämnat landet på grund av att palestiniers rättigheter och möjligheter beskurits så kraftigt. Men George tänkte stanna. Han refererade till Jesus uppmaning i Matteusevangeliet: Ni är världens ljus … Ni är jordens salt.
Han menade att de kristna i Israel och Palestina behövde stanna och vara just ljus och salt. Verka för fred och försoning, som ett ljus i mörkret. Tala sanning om allt det som sker mot palestinier, vara ett salt i världen som svider och renar. Och George bad oss att åka hem och vara just ljus och salt.
Jag påmindes om det mötet när jag lyssnade till Görel Råsmark som intog Skeppets scen efter Cecilia Uddén. Görel har varit följeslagare i Israel och Palestina. Jag tycker att det är en av de finaste och viktigaste uppdragen man kan ha – att vara på plats och bevittna och dokumentera brott mot folkrätten. Inte aggressivt utan med en stilla närvaro och ett stort tålamod. Närvaro är så viktig för att kunna förmedla vidare. Görel läste också ur sin bok om människor hon mött. För Görel har skrivit för att bearbeta det svåra hon mött som följeslagare, vid gränsövergångar och i byar som attackeras av bosättare. Det ekumeniska följeslagarprogrammet har efter 7 oktober 2023 mött en del svårigheter. Det är inte längre lika säkert att vara följeslagare. Den israeliska armens tålamod mot dem är inte stort. Det svenska följeslagarnas finansiering drogs förra året in av Tidöregeringen. Tack vara Sveriges kristna råd har ändå finansieringen av en liten svensk närvaro säkrats.
När jag skriver detta läser jag om vad som händer i Gaza nu, när blickarna har vänts åt ett annat håll och internationella observatörer inte är välkomna. Så här skriver Act Svenska kyrkan, den 6 februari, på sin hemsida:
”Även under den så kallade vapenvilan upphör aldrig ljudet av beskjutningen”, skrev Amani från en av Act Svenska kyrkans partnerorganisationer i Gaza till oss. Sedan avtalet om vapenvila slöts för snart fyra månader sedan har över 500 palestinier dödats i israeliska attacker, ungefär 100 av dem barn. I ett vinterkallt och regnigt Gaza är matosäkerheten fortfarande utbredd och många barn lider av undernäring. Hälso- och sjukvårdssystemet är sönderslaget efter två år av riktade attacker mot både vårdinrättningar och vårdarbetare.
Det kommer att ta tid innan något nytt kan växa ur Gazas aska.
Kommentera det här inlägget