Till innehåll på sidan
diakonibloggen

Valet är mitt

En ung man kommer till ett boende för nyanlända. Det är sen kväll. Mörkt och ensligt, utan gatlyktor som lyser upp. Nyss bodde mannen i en storstad, hade fast jobb och framtidsplaner. Nu står han här, söker efter den enda ljuspunkten. Han är tunt klädd för årstiden men känner inte kylan. Han känner mark under fötterna, andas den friska luften. Han har sprungit så länge han kan minnas. Rusat från döden. 

Runtomkring föll hans vänner för vinande kulor medan han fortsatte framåt. Utan att vända sig om. Hans enda mål, att komma därifrån. Han fann en båt, trängde sig ombord med hundratals andra. Tänkte att det var bättre att drunkna än att bli skjuten. Det var så trångt att syret nästan tog slut. Han fick ingen mat på flera dygn.

En dag nådde han en hamn. I ett främmande land, där han inte förstod ett enda ord. Där han inte fått några löften om morgondagen och där det fanns en stor grupp människor som ansåg att han inte var välkommen (men det visste han tack och lov inte om). Han hade haft Sverige som riktmärke sedan han inledde sin flykt. Hade hört att ”Sverige är världens bästa land”; att svenskar är så välbärgade att de till och med kan åka på semester till hans hemland. 

Nu har han stannat. Slutat fly. Han är evigt tacksam.

gabNär jag träffar honom första gången har han varit fyra månader i Sverige och redan lärt sig alla artighetsfraser. Han har en röd halsduk och ett bländvitt leende. Han memorerar mitt namn och sprider det bland sina vänner så nästa gång jag kommer på besök ropar de det unisont så fort de ser mig. Jag lyckas inte uttala ett enda namn rätt. Han skickar mig sms och berättar om hur tacksam han är, undrar om han kan bjuda mig på middag. Jag är djupt rotad i mina fördomar och föreslår ett möte på stan. Vi ses på ett café. Jag betalar. Han ser på mig och säger att det är första gången som en svensk bjuder honom på kaffe.

Någon vecka senare möter jag honom på bussen. Han har förflyttats till ett annat boende, en timme utanför stan. Jag uppmärksammar den emaljgryta han har med sig. ”Min kompis som bor kvar på mitt förra boende är sjuk, jag har lagat mat till honom”, förklarar han. Han kliver av för att promenera till sin slutdestination, ytterligare en halvtimme till fots. Lång och mörk väg utan gatlyktor. Han vänder sig om innan bussdörrarna slagit igen.

”Du förstår, min syster, jag har fått allt jag önskat mig.”

Jag sitter kvar och ser efter honom. Jag kan fortfarande inte uttala hans namn ordentligt. Jag tar mina kassar med julklappar och julmat och styr stegen mot min svenska trygghet. Jag har aldrig haft döden i bakhåll och jag har aldrig behövt fly för livet. Och jag kan välja att aldrig nånsin försöka förstå hur det känns.

Jag är som du. Jag har privilegiet att passera utan att se. Utan att se den unga mannen med grytan i knäet. Utan att se kvinnan som säljer tidningar för hemlösa på shoppinggatan, den äldre damen som tigger utanför mataffären eller det ensamkommande flyktingbarnet som söker någons blick. Utan att se familjen som lämnades kvar i flykten, när gränserna stängdes framför deras ögon. Jag är som du. Jag kan välja mellan att blunda och somna om eller gå upp och ta en kalldusch.

Valet är mitt.

Gabriella Fäldt

Vi fokuserar på flyktingar – möten och berättelser. Vill du dela erfarenheter? Skriv en kommentar eller maila till diakoni.se@gmail.com. /Karin & Lotta, diakonibloggen

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *