Ljusbärare

En text om det återvändande ljuset, hoppfullt inför det nya året. Läs den förra texten av Mattias här.

Jag satt i det nedsläckta vardagsrummet, dagen hade övergått i natt. Årets längsta natt. Vintersolståndet. Tomas hade namnsdag. Det vill säga den lärjunge som inte hade sett Jesus uppstånden. Trots att hans vänner var övertygade och bedyrade att det var Jesus som de hade mött uppstånden vid graven. Men Tomas ville se med egna ögon, ville ha bevis innan han kunde säga att han trodde. Det var inte så att han inte ville tro, det var inte så att han drev med de andra lärjungarna för att de tycktes vara så naiva. Nej, Tomas kunde inte rå för att det var sån han var.

Det är många som känner igen sig i Tomas längtan efter att röra vid mysteriet, att tro på miraklet trots att rationalitet och förnuft ofta får sista ordet. Egentligen vill vi nog alla beröra och bli berörda, vi vill att tron ska vara en konkret verklighet i vår vardag som kan bära oss och ingjuta mod på den fortsatta vandringen. Det är inte svårt att förstå varför Tomas har namnsdag den 21:a december. Det är årets mörkaste dag. En del av oss faller lättare ned i pessimism och kanske tänker vi att ”det kan alltid bli värre”. Men varje år inträffar samma sak. Det blir mörkare och mörkare och mörkare… och så plötsligt händer det, som det gör varje år vid den här tiden; Det vänder! Solen går upp tidigare och går ner senare.

En god vän i Göteborg, med glimten i ögat, skrev på Tomasdagen på sin vägg på Facebook: ”21a december. Idag är det bara ett halvår tills det börjar bli mörkare igen!” Väckte förstås en viss munterhet med en sådan livsinställning. Tomas var inte känd för att vara pessimist, men jag tror Tomas kunde vara trött på ord, jag tror att han kunde tycka de var ihåliga så länge de inte följdes av något konkret och handfast. En ganska diakonal hållning skulle jag säga.

För 54 år sedan var skådespelaren och låtskrivaren Stig Olin (Lena Olins pappa) inbjuden av legendariske Bertil Perrolf till det populära radiomagasinet ”Frukostklubben”. Han överraskade programledaren med att ha med sig en helt nyskriven sång. Stig Olin berättade att han noterat att han skulle medverka i programmet den 21:a december då Tomas har namnsdag. ”Tänker man på Tomas tänker man på tvivel och vad tvivlar vi på då det är som mörkast och kallast?” frågade Stig ”Jo, den värmande solen! Vi kan tvivla på att sommaren någonsin kommer tillbaka då det är som kallast ”. Jag ser framför mig hur den då 46-årige Stig Olin, som åtta år tidigare haft en allvarlig hjärnblödning, tar upp gitarren och stilla och i decembermörkret utanför trotsigt sjunger:

”Kortast och blekast vintersol, finns en decemberdag
Kallad för Thomas Tvivlaren, för att hans tro var svag
Han skulle aldrig någonsin, trott på en sol, en vår
Ändå förvandlas vintern till sommar varenda vår
– Jag tror, jag tror på sommaren
Jag tror, jag tror på sol igen……”

Hade någon medverkat i Radio Jönköping med radioankaret Hasse P och bett att få sjunga en nyskriven låt med det temat så hade jag med största sannolikhet dragit på smilbanden. Det är så otippat att sjunga om sommaren i mörkaste december! Samtidigt så hade jag inte kunnat sluta lyssna, för det här budskapet behöver du och jag! Vi behöver hjälp att hålla fast vid tron och vid hoppet. Den långa och overkliga tiden med pandemin har fått oss att tvivla, har fått oss att bli rädda, har fått oss att bli otrygga. Då behövs människor, som trots livets svårigheter och prövningar har rest sig på 9, och med en hårsmån undvikt att bli uträknade! Vi behöver människor omkring oss som påminner oss och som kan visualisera och berätta om ljuset, trots att ingen av oss just nu kan se det. Den här tiden behöver vi mer än någonsin öppna våra hjärtan och bjuda in andra människor i dialogen att berätta om sin längtan. Att hålla kontakt med människor som talar om ljuset, om inre frihet där materiella saker alltid hamnar längre ned på listan över vad som ger livet mening och en grund att bygga på.

Mattias Nystrand
diakon i Jönköpings församling