Övervakningskameror, omfattningen av militär närvaro och tillfälliga checkpoints, israeliska flaggor som markerar bosättningar, markörer genom klädsel, pilgrimmer som vandrar längs Via Dolorosa utan att lägga märke till att unga killar kroppsvisiteras precis bredvid där de stannat för att be eller förundras över de heliga platserna. Gatan fortsätter att vara smärtans väg. Kontrasterna är många och ibland frustrerande.
I några inlägg följer vi här på diakonibloggen diakon Maria Lundberg som under tre månader är följeslagare i Palestina och Israel.
Det har nu gått några veckor sen jag anlände till Jerusalem och uppdraget som ekumenisk följeslagare inleddes. Jag är del av grupp 87, så många grupper har alltså varit del av den kedja av följeslagare som programmet genomfört sen 2002. Programmet initierades då av kyrkoledare i Jerusalem som såg ett stort behov av internationell närvaro som kan se och dela med sig av det de upplevt av det som är palestiniernas vardag för att deras svåra situation inte ska glömmas helt.
De här första veckorna har varit en intressant, lärorik, smärtsam, kall och blöt tid. Ögonen öppnas alltmer för varje dag som går och för varje steg vi tar i Jerusalems gamla stad och dess omgivningar. Från att först ha sett mest de smala gränderna med sitt myller av människor, blir fokus alltmer på nyanserna i tillvaron. Övervakningskameror, omfattningen av militär närvaro och tillfälliga checkpoints, israeliska flaggor som markerar bosättningar, markörer genom klädsel, pilgrimmer som vandrar längs Via Dolorosa utan att lägga märke till att unga killar kroppsvisiteras precis bredvid där de stannat för att be eller förundras över de heliga platserna. Gatan fortsätter att vara smärtans väg. Kontrasterna är många och ibland frustrerande.
Följeslagarna är välkända i gatuvimlet. Många köpmän/kvinnor hälsar vänligt, välkomnar och frågar om vi är den nya gruppen. Man vet att vi byts av var tredje månad men jag upplever att man är positivt inställda och uppskattar närvaron. Det är inte svårt att bli bekant och kunna få stämma av om vi har frågor.
Förutom frustration, sorg och smärta, brottas vi också med kyla och regn. Det är nästan lika kallt inne som ute och det är svårt att torka kläder. Tiden inomhus tillbringas ofta under lager av filtar. Men mest tid tillbringar vi ute. Många steg blir det varje dag, i snitt nära 20 000 per dag upp och ner över kullar och i trappor. Men det är ett privilegium att få gå upp till Jerusalem varje dag i tre månader. Nynnar ofta på den psalmen när jag går upp mot den vackra staden och dess gamla murar. Den nya muren slipper jag att se där.
Jag har skrivit min första rapport, den hittar ni här: : https://foljeslagarprogrammet.se/rapporter/var-existens-ar-vart-motstand/
På den sidan hittar ni många fler rapporter som mina följeslagarkollegor skrivit. Ni kan också följa oss på Instagram, Facebook och Twitter (Följeslagarprogrammet).
Allt gott önskar jag er!
Varma kramar från ett kallt och blött Jerusalem!
Maria Lundberg
Lämna ett svar