Det är fasta i Dubai. Från och med torsdagen förra veckan är det Ramadan i hela stan. Vi som bara har fått se muslimska vänner i Sverige fasta är spänt nyfikna på hur fastan levs i Förenade Arabemiraten. Det finns många åsikter om den muslimska fastan, nyttig, farlig, vacker, skadlig, helig, medmänsklig. Jag hoppas få se mer av vad den gör med människor, och vad den gör med mig, även om jag själv inte fastar.
Redan för någon vecka sedan, alltså innan Ramadan började, kände jag en djup tacksamhet över att få dricka vatten öppet och när jag ville, för nu är det varmt i Dubai. Ett tag hade vi temperaturer på 48-50 grader i UAE och var den varmaste platsen på jorden. Nu är det temperaturmässigt svalare igen (runt 40 grader) men fuktigheten gör att du inte kan gå 50 meter utan att svettas mängder. Hur som helst, från och med förra veckan kan vi inte längre dricka, äta, tugga tuggummi eller röka (det senare gör vi ändå inte) offentligt förrän solen har gått ner, utan att vara oförskämda och riskera böter.
Kanske tänker du nu: ”Fy vad jobbigt! Vilket kontrollsamhälle” eller ”Typiskt muslimer”. Vad jag tänker är att innan fastan ens började var jag tacksam över mitt vatten. Först för att jag fick dricka när jag var törstig i vetskapen om att det under fastan kommer att bli jobbigt för mig personligen. Sen såg jag framför mig alla gästarbetare som redan jobbar med livet som insats för en bättre framtid för sig och sin familj och hur deras Ramadan blir. Sen såg jag framför mig alla de som faktiskt inte har tillgång till vatten alls. Och så blev Ramadan en välsignelse för mig redan innan månaden hade börjat, en påminnelse om det och dem som vi så gärna glömmer: orättvisorna och människorna som drabbas.
Och någonstans i detta känner jag att Kristus verkar, till och med i och genom den religiositet som inte är min. Han hjälper mig att bli en bättre kristen genom en muslimsk sed som inte ens har börjat. Han är med när vi går över till grannmoskén med dadlar och önskan om en välsignad Ramadan. Han är min tillit när jag möter den vars liv är kaos och ångest. Trösten som säger det blir bra till slut, och är det inte bra så är det inte slut än. Han sitter på den trasiga gröna bänken vid utomhusinnebandyplanen bredvid oss två svettiga spelare som dröjde kvar efter matchen och pratar om hur svårt livet kan vara ibland. Därför är det inte svårt för mig att känna hur böneutroparens ”Allahu akbar” också får vibrera i mig på mitt sätt: Gud är större än mitt hjärta och förstår allt. Gud är min klippa och min borg. Amen.