Igår kväll lämnade vi Oud Metha metrostations ljusa, fräscha och svala lokaler, efter en tur på stan, och steg ut i sammetsnattens hetta. Inte så fuktigt som förväntade oss att det skulle vara i augusti men ändå varmt. Det är inte svårt att förstå att man befinner sig i ett ökenland, fast det runtomkring är byggnader, bilar och betong. Vi går mot strömmen. De flesta är på väg till metron. De flesta är asiater. Vi är plötsligt långa (det är vi inte annars). Lite längre fram på gatan ligger moskén som liknar en prinsessbakelse. I fasaden mot gatan, dekorerad med blinkande ljusslingor, ligger al-Jadeed bakery som mellan kl 06.00 och midnatt säljer bröd och bakelser till alla som vill ha. Strömmen av folk har ännu inte minskat när vi passerar bageriet. Det är med största sannolikhet från katolska kyrkan som alla kommer. När vi kommer närmare hör vi sång inifrån murarna. Varje dag hör vi de muslimska böneutropen i vårt hem, på andra sidan gatan, från fyra olika riktningar. Det är mäktigt. Samtidigt hör vi av och till sångerna och hymnerna som med ökenvindarna når oss från katolska kyrkan och den ortodoxa kyrkan. Det finns de som tror att man inte kan vara kristen i Mellanöstern. I beg to differ. Vi är många som är kristna här, kanske till och med att vi är majoritet?
Så går vi förbi katolska kyrkan och fortsätter på gångbron över Oud Metha road tills vi landar framför porten till Norwegian Seamen’s center, aka vårt hem och vår arbetsplats. I lyktskenet på husens gula träpaneler sitter ödlor och lurar, men de är rädda och ängsliga och ilar iväg så fort vi närmar oss. På väggen sitter också kyrkans termometer. Den visar på 37.9 grader. Vi går lugnt de sista metrarna till vårt hus och kliver in i ett annat ljust, fräsch och svalt rum. Vi är hemma.
