Att få ägna en hel dag åt att skriva och vända huvud och tankar ut och in är lyxigt. Otroligt lyxigt! Att sen få en massa bonus-insikter är magiskt.

Vi var tolv stycken som träffades i församlingssalen med Anita Goldman som härförare. Vi fick olika tanke-nötter att lösa för att komma igång i det kreativa tänket. Vi gick även igenom Ruts bok från bibeln. Det väckte otroligt många tankar hos var och en.

Själv kom jag till att tänka på hur det var när jag började jobba efter musikhögskolan. Jag var ensam mamma till min tös och alltså var hon med mig ganska mycket, särskilt på söndagarna. Mina föräldrar och min familj hjälpte mig otroligt mycket, liksom grannar och vänner. Jag var på inget sätt ensam. Men, som sagt, väldigt ofta var L med mig i kyrkan på söndagarna. Min lill-tös var mycket disciplinerad och rörde varken registerandrag eller tangenter så jag kunde spela och sköta mitt jobb med koraler och orgelstycken. Flera år efteråt fick jag höra att det inte sågs med blida ögon av alla i församlingen. Jag togs i försvar av mina arbetskamrater som sa att det VISST gick väldigt bra. Mina arbetskamrater blev liksom mina skölde-män, de som rättfärdigade min existens. Precis som Rut hade Noomi.

Men för en treåring fanns det en hel del  att pyssla med på orgelpallen. Det roligaste minnet är från vår första julafton i Hyllie kyrka. Det var på julbönen vid 17-tiden och kyrkan var full av folk. Jag hade förberett mig ordentligt och övat in ett jättefint postludium, minns dock icke vilket. Mina föräldrar var i kyrkan och de satt framför orgeln tillsammans med min chef, Ingemar Simonsson. Julbönen gick fint och allt var som det skulle ända till postludiet. Då ser jag hur mina föräldrar och Ingemar börjar vända sig om och le väldigt stort. De vände sig om flera gånger och log och nickade och log. Jag kände hur jag blev röd i ansiktet och om örona. Jag räknade ut att något höll min tös på med, men jag kunde ju inte släppa noterna med blicken och inte kolla vad hon sysslade med. Jag hade fullt upp med att spela rätt. När jag släppte slutackordet och vände mig om för att se vad det lilla livet gjorde, så såg jag hur hon stod upp på pallen och sträckte sig högt upp och hon hade sitt gosedjur Simba i händerna och hon höll upp Simba för folkmassorna, precis som de gjorde i filmen Lejonkungen. Där höll de upp sitt nyfödda barn i en ceremoni på lejonklippan, och L tyckte att nu var kyrkan full med folk och det var läge för en liten ceremoni där på orgelpallen. Min chef tyckte att vi varit väldigt duktiga tillsammans.

Den inre bilden av mina föräldrar och Ingemar tillsammans, så stort leende där på främsta raden framför orgeln, den är väldigt stark. Och glädjen när jag halade in min tös på orgelpallen var fantastisk. Det är ett otroligt vackert minne.

Den inre resa jag gjorde idag på skrivarkursen var fantastisk. Jag fick hjälp att se saker på avstånd och att förhålla mig till text och skrivmetoder. Dagens bästa var när vi i en av övningarna tillsammans två och två skulle läsa för varandra och sen fråga varandra om våra texter. Dessa frågor gav helt andra insikter och tankar än jag i min vildaste fantasi kunde föreställa mig. Helt otroliga tankeexperiment. Och det märkligaste var nog att min läse-kompis just där och då hade exakt samma bakgrund som jag. Vi blev helt häpna när vi insåg hur parallella upplevelser vi haft, trots skillnader i både ålder och bakgrund och plats på jorden.

Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag.