Så här i början av novemberlovet smyger sig ett vemod in. För några veckor sen fick jag ett brev från Sjöbo församling om minnesgudstjänst i anledning av min fars bortgång. Jag har ju planerat hela veckan på helt andra håll – först tre mässor med himmelskt vackert requiem, sen ovanpå det en Danmarks-färd till gymnasieskola i Roskilde för att lyssna på en fjärran kompis som råkade befinna sig nästgårds (tar bara 55 minuter m bil = nästgårds!) Men det skär ändå i hjärtat att de troligen läser upp pappas namn där i kyrkan i Sjöbo och vi är inte där!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Uhu, men jag lär ju hinna begrunda min kärlek till pappa ändå med tanke på all fantastisk musik som jag får vara med att framföra… och för övrigt så begrundar jag kärleken till pappa dagligen, så jag lär överleva.

I fredags hade jag en begravning i ett av stadens kapell och som vanligt åkte jag dit en timme i förväg och övade igenom det som skulle framföras. Det kändes lugnt och bra så jag gick iväg för att sondera terrängen och hitta en präst att gå igenom detaljer med. Prästen hittades och jag fick en hemmagjord agenda i handen. På framsidan fanns fotot av den avlidna, och jag blev helt tagen, förskräckt och ledsen. Det visade sig vara en person som jag träffat på under många år på en av stadens kulturinstitutioner. En ljuvlig person som alltid var glad och alltid sken som en sol. När jag lyfte blicken såg jag änka och son med släktingar och det visade sig att släktingarna också var vänner på avstånd. Det var fantastiskt att få byta ord och tankar med dem innan begravningen. Jag var väldigt glad att det var jag som spelade och helt plötsligt kändes Malmö en solstråle fattigare.

Tänk, alla dessa solstrålar som vi stöter på både här och där. Så viktiga de är, verkligen ljusbärare. Och tänk när vi får vara en solstråle eller ljusbärare för någon. Ibland är jag kanske bara en sten-i-skon, men jag försöker vara en solstråle… försöker och försöker, förresten. Jag kommer osökt att tänka på tant Marta som sa till mig: ”När du ler så lyser hela världen”. De orden tog skruv och jag minns i min tonårs-dimma att jag där och då slutade se trumpen ut. Dvs jag trodde att jag såg cool ut, men jag verkade nog mesta bara trumpen. Tack vare tant Marta insåg jag att leendet kan göra susen. Denna insikt har byggts på av insikten att ifall man ler när man sjunger så låter det lite bättre. Och dessa tankar ger absolut en djupare dimension till uppgiften att vara ljusbärare i processionen i högmässan. Tänk, vilken uppgift att få vara ljusbärare!!! Jag har aldrig burit ljusen, det vill jag göra nästa gång… eller inte förresten. Jag kan ha mitt ljus inombords och stråla lite extra, faktiskt.

Igår spelade jag på en helt vanlig enkel högmässa med ett dop efteråt. På dopet sjöng en fadder och jag fick hjälpa till med lite terser. Det blev så fint! I veckan som kommer blir det körövningar, lite spel på sinnesromässa med själsfrände och sen ska jag ladda inför helgen med requiem på svenska. Så vacker musik. Tårarna är alltid närvarande under slutkoralen ”Giv dem evig vila”. Så himmelskt vacker musik.

Jag gillar novemberlovs-veckor. De innehåller både glädje och vemod samt en stilla förväntan inför julrush med advents-hets och lucia. Så roligt, och samtidigt intensivt till tusen. Allt ska hända samtidigt. Jag har fortfarande inte knäckt nöten hur en advent kan bli lugn och faste-lik. Advents- och julsångerna ligger i pipe-linen och brusar hit och dit. Så mycket gammalt som faller på plats och landar i de ljuvligaste klanger och det nya tuffar in i medvetandet och finner nya stigar. Det är roligt när bitarna blir en helhet.

Tack för idag, så här långt. Tack för en underbar, vanlig morgon.