Mycket detta år har handlat om att ha sinnesfrid. Så många år som jag legat sömnlös för än det ena än det andra. Mycket ofta har det handlat om något jobb-relaterat problem.

Jag har läst mycket, särskilt de där böckerna om de olika mänskorna med färger kopplat till personligheterna. Jag läste dem inte klart, men 1 sak fick jag med mig därifrån och det var att jag måste ha sinnesfrid, annars fungerar jag inte.

För några veckor sen drabbades jag av orden:

”att identifiera en tanke”.

Att identifiera en tanke innebär – för Lotta i duromoll – att se och höra tanken, hålla fast den, utröna ifall den behöver en åtgärd eller ej. För min del har jag insett att varje liten tanke med en sorts invändning till/mot det som sker – varje sådan tanke ska tas på allvar och följas upp. Om varje sådan liten tanke inte tas på allvar och läggs på hög, så byggs det upp till många tankar som till slut exploderar.

Att identifiera en tanke blir min ledstjärna.

För många år sen gick jag i terapi – också arbetsrelaterad orsak. Då sa min terapeut: ”Varje ångest har ett budskap”. Det blev en uppvaknings-insikt. Att klura ut budskapet blev essentiellt, ångesten smulades ner till ett intet och de konstruktiva och rationella tankarna fick plats igen.

Idag var jag ute på stan med min älskade familj – dotter och make. Vi skulle hitta lite presenter. Vi kom till affären jag hade tänkt mig och vi kollade runt, men inget verkade passa. Mina blickar drogs mot hyllan med målarfärger och block. Min blick fastnade tillslut på … mjuka blyertspennor. Jag har alltid gillat mjuka blyertspennor, men aldrig köpt några för egen del. Av födsel och ohejdad vana är jag ganska sparsam. När min tös var liten var jag ensam mamma och pengarna räckte precis till det nödvändiga och aldrig att jag köpte en endaste liten cd-skiva, vilket var populärt då för 25 år sen. Och min pappa var sparsam och slösade inte… men pappa var inte snål. Jag fick både tvärflöjt och piccolaflöjt när jag så önskade. Jag fick min lilla svarta piccola-flöjt i julklapp när jag var 14 år. Jag glömmer det aldrig – glädjen i att hålla det lilla instrumentet i händerna, glädjen över de perfekta klaffarna som lät bara lite grann när man rörde fingrarna snabbt, snabbt. Den ventil/klaff-glädjen kom tillbaka för en vecka sen när vi hade julotte-mässa och gästsolisten kom med sin trumpet. Det är en alldeles speciell känsla, det där med klaffar och ventiler i ett instrument.

Pappas penn-case

Idag köpte jag alltså mjuka blyertspennor. Så många år jag gått och sneglat på dessa pennor. Idag var det dags. Jag log stort när jag betalade. Jag minns min pappas lilla penn-case som jag fått ärva och i detta fanns en liten sudd-grej som inte raderar men gör skuggor. Suddgrejen finns inte kvar i pappas penn-case men det gör ingenting, jag kan köpa en egen.

En flaska som min pappa gjorde till lampa och målade själv med Mariakyrkan i Ystad som motiv.

Nu sitter jag här i ljuset från lampan som min pappa gjort. Min pappa dog i mars och jag saknar honom oerhört. Pappa var den som rättfärdigade mej som musiker. Nu får jag göra det alldeles själv och för egen maskin, men det går ganska bra det också.

Jag saknar min pappa, men jag har honom alltid med mig. Jag har berättat för honom att jag köpt en säck-pipa. I början låg säckpipan i sitt case och log försmädligt mot mig. Det gick inte alls att spela. Jag blåste och blåste men det lät knappt något alls. Sen fick jag sänt till mig två andra rör och nu fungerar det alldeles utmärkt. Snart kan jag berätta för pappa att även säckpipan blivit min kompis – jag är inte riktigt där än, det är supersvårt att intonera, en alldeles speciell teknik ska övas in. Just nu är nyckelharpan min ö av spelglädje och när jag får använda harpan till mina körer så lyser solen alldeles särskilt i mitt hjärta när det klingar och sången dansar och ögonen lyser. Då är jag bombis på att pappa är med.

Snart är det ett helt nytt år. Då ska tankar identifieras och nya pennstreck ska dras och fördjupas och suddas och skuggas och framhävas.

Tack för idag, såhär långt, tack för en underbar vanlig dag.