Plötsligt kommer något som går raka vägen in i hjärtat.
Nu har det gått en vecka som jag varit i tjänst. Min plan var att öva orgel varje dag, och det har jag bara lyckats med 1 dag och det var första dagen. Vi, jag och min kör, ska sjunga och spela på konsert nästa vecka och det har tagit mycket tid. Och så måste det vara.
Det har varit intressant för lilla Lotta att uppleva en sjukskrivning med total trötthet och total vila i en hel månad. Välgörande och läkande. Operations-ärr och impressions-fraktur har läkt alldeles utmärkt. Jag har gradvis byggt upp min mängd arbetstimmar och det har varit fantastiskt att kunna göra det. I bilen har jag lyssnat på Gullan Bornemarks sprillans nya CD – ”Mina egna favoriter”, så otroligt bra musik – vilket har gett mig genuin musikglädje i hela kroppen. CD´n är så välproducerad, proffsigt ut i alla fingerspetsar att det är en ren fröjd att lyssna till den. Dessutom är det något visst med Gullans musik som bara gör mig så lycklig.
Stundtals har jag funderat över hur jag egentligen mår, men kommit fram till att jag nog bara är trött. Det tar ett tag att bygga upp koncentrations-orken efter en sjukskrivning, tror jag.
Just dessa sista dagarna har jag fått ett par olika ljudklipp skickade till mig från olika håll. Jag har inte hunnit lyssna på dem förrän idag, så jag satte mig med min bok ute i solen för att lyssna ordentligt. Naturligtvis kunde jag inte läsa utan var tvungen att bara lyssna och ta in.
Den första sången var ”Håll mitt hjärta” med Sarah Dawn Finer och kören One Voice. Så fint och sorgligt, men ändå kraftfullt – det var från minnesgudstjänsten i anledning av Lill-Babs bortgång.
Nästa sång kom från en körsångare som undrade om det gick att skriva ett arr på sången. Jag lyssnade på den också, och jag tror att det räckte med ett par rader så forsade tårarna. Sången heter ”Jag vill så gärna tro” med Linn Maria och texten är starkt utlämnande. Det var en otroligt befriande känsla i min kropp, och många spänningar löste upp sig i gråten.
Det får mig att tänka på en händelse i vårt kök på midsommarafton. Jag skulle tömma diskmaskinen på eftermiddagen innan våra gäster kommit och jag böjde mig ner och tog tag i en liten frukost-glas-skål. Då gick den i miljoner bitar. Det stänkte glas överallt, på golvet och i diskmaskinen. Jag blev helt förskräckt. Jag gick ut och hämtade maken för att visa vad som hänt. Då blev det så klart för mig att det enda som betyder något är att vi har varandra och att vi mår bra. Jag hade ju sån tur, jag kunde gjort mig illa i glas-explosionen.
När jag berättade om händelsen på kvällen lät en av gästerna meddela att det var ett bullerspöke. Definitionen på ett bullerspöke är att det händer något som får oss att tänka till och inse vad som är viktigt.
Tack för alla bullerspöken som öppnar mina ögon. Amen.
Kommentera det här inlägget