”Jag kan åtminstone…” Va?!

Var kommer alla dessa tankar ifrån?

När allt är som vanligt så tuffar jag på som ett litet ånglok och gör allt jag måste för att fungera. Men ibland blir jag så himmelens trött och då fattar ju jag också att jag ska vila, så det har jag inga problem med. Men när jag sen vilat i 2 dar, eller så, då måste jag ta tag i min kropp och göra min träning för annars slammar den/jag/min kropp igen fullkomligt. Jag blir stel och har svårt att räta på ryggen och kan inte böja på knäna osv, osv. Alltså måste jag göra min träning för att inte bli stelbent tant vid 53 års ålder.

Men! Jag är väldigt disciplinerad och börjar i stor stil med min träning och när jag gjort en (1) styck yoga-solhälsning så rasar jag ofta ihop i en liten hög på mattan och undrar hur jag i all sin dar ska orka. Jag sätter mig på knä och andas och dricker lite te. Sen tar jag tag igen och efter en stund rasar jag ihop igen. Efter X antal små ras brukar jag tänka: ”Jag kan åtminstone andas mig igenom passet”. Då fokuserar jag på andningen i stället och struntar i hur min kropp bär sig åt – eller inte bär sig åt – och så jobbar jag på. Och det är då det magiska händer, för naturligtvis kommer jag ur min tröghet och kroppen får flyt och går igång och helt plötsligt har jag trasslat mig igenom alla mina 75-80 minuters träning.

Men det jag funderar på just idag är den här frasen: ”Jag kan ju åtminstone…” Första gången jag blev medveten om den frasen var när en kompis och jag diskuterade vår faiblesse över att lösa sudoku. Min kompis sa: ”Funkar inget annat så kan jag åtminstone lösa sudoku!” ”Precis!” sa jag och så log vi och hade därmed rättfärdigat vårt nörderi kring sudoku-lösande. Min kompis som sa detta är minsann en högst kompetent varelse som reder ut både det ena och det andra. Och själv har jag för stunden gått ner mig i  ”Jag-kan-ju-ingenting-träsket”. Varför tänker jag så!?!?!?!?!?! Jag kan ju hur mycket som helst. Och varför jämför jag mig med alla andra hela tiden?!?!?! Sluta med det, lilla Lotta! Jag har för egen maskin jobbat mig till det jag har idag och det kan ingen ta ifrån mig. Jag jobbar med det roligaste jag vet och jag har familj och vänner… Man kan inte ha det bättre… jaja, begåvning är en fråga om att investera tid och jag jobbar hela tiden på för att bli liiiite bättre, jag har på inget sätt slagit mig till ro. Men dessa negativa tankar får flyga iväg och landa någon annanstans. Jag lämnar dem härmed i Guds hand: Käre Gud, ta hand om mina tankar och släng dem nånstans. Jag tror inte att någon behöver dem, faktiskt.

Enda gången frasen är bra, är: ”Jag kan åtminstone andas”. Det är då det händer!

😀 eller som min orgelelev sa: ”Det är då det fötter!” 😀  När pedalstämman kommer i Dur! Det är fina grejer! Nu kommer jag osökt in på den andra orgellektionen som vi körde helt notlöst. Koralbok och psalmbok förblev stängda på notstället och vi bara spelade. Så roligt! Fast ibland måste noter också läras in, så det får bli noter nästa vecka. Både ock är bra! Balans!

Ur andningen föds rörelsen. Så vackert!