Igår var jag i ett av stadens kapell för att spela på en mässa i alltid fullsatt kapell.
Jag skulle spela med min spelkompis Eva och vi hade bestämt ett par sånger i förväg. Jag hade med mig min nyckelharpa och packade upp densamma ur sitt case. Jag började spela och det kändes lite konstigt. Tredje strängen skorrade till tusen. Det lät riktigt illa. Jag fick fram min kåda som jag gnider stråken med och jag tog många tag, och jag skruvade åt taglet ordentligt så det skulle ha en fin spänning. Sen försökte jag igen men det var lite skorrigt fortfarande. Då tog jag tag ordentligt och började spela min favvis-låt, ”Stjöld” av Benny Andersson, liksom för att spela bort skorrandet och få in flytet och den rätta flykten och tyngden i stråken.
Då började min spelkompis Eva stampa takten, och hon fick fram sin melodika i ett huj och började spela efterslag till min låt. Vi spelade för allt vad tygen höll och stråken dansade och skorrandet flög alla världens väg. Helt plötsligt kunde jag spela rätt på hela låten, även B-delen som är så fruktansvärt svår med greppen på nyckelharpan. Allt gick som en dans och det var ett helt magiskt ögonblick. Tänk vad lite fotstamp och melodika och samspels-glädje kan göra. Tänk att samspelsglädje lyfter musiken till himlen så att själen dansar och musiken sjunger och hela rummet skimrar i takt.
Som Bach sa: ”Soli Deo Gloria”
Kommentera det här inlägget