Att skicka ut en Stjärna.

Någon gång händer det att man får vandra bredvid en stjärna. Många stjärnor kommer i ens väg, men någon är lite extra stjärna.

Det började för flera år sen när en ung mamma kom med sitt barn till kyrkan. Barnet var kanske i 3-årsåldern. Mamman sjöng så vackert och jag fick lägga stämmor till hennes sång. Det lilla barnet såg och lyssnade och tog in allt. Det berättades för mig att när han kom till sitt dagis så sa han till personalen att han hade sin imaginära orgel ståendes vid väggen på dagiset och bredvid stod hans imaginära djembe-trumma. Och ifall de ville prata med honom så kunde de kalla honom för Lotta. Jag blev naturligtvis rörd till tusen över att få vara en sån stor förebild för denna treåring.  Han hade dessutom insett betydelsen av både djembe-trumman och orgeln. Livsviktiga livs-ingredienser!

Åren gick och så småningom fick han börja i barnkören. Han sjöng av hjärtans lust, och när det var dags att bära kors och ljus så anmälde han sig alltid kvickt. Han var snabbast och det var han som mest fick bära korset. Han bar det med stolthet och glädje och flykt i steget.

Orgellektion med pedalförhöjare

Åren gick och han växte och avancerade till juniorkören. Det beslutades även att han skulle börja spela orgel så han blev en av mina elever. Parallellt spelade han piano för en pianolärare. Han gjorde stora framsteg på piano, och dessutom satt han hemma och själv klurade ut hela Phantom of the opera. Han spelade nog inget annat än denna i flera veckor. Jag vet att han även var i Stockholm och såg hela föreställningen. Han gjorde stora framsteg i sitt orgelspel också. Han hade bestämt sig för att han ville lära sig Bach´s stora toccata i D-moll, så den övade vi på. Det lilla livet hade ett gehör redan då som inte är av denna värld, så vi tog oss igenom nästan hela toccatan på några månader. Dock sa han att det blev för mycket för hans huvud när vi kom till slutet med alla dim-ackorden. Jag tvingade honom inte utan vi fortsatte med andra uppgifter. Bland annat skulle vi öva in ”Måne och sol”. Jag kollade i koralboken och insåg att notbilden alls icke stämde med så som jag brukar spela. Jag frågade om han ville spela som det stod eller som jag gör, och naturligtvis ville han spela som jag gör, så vi började öva.

När den stora kyrkan i vår stad fick en helt ny orgel så anmälde jag att jag ville spela på invignings-veckan tillsammans med mina kolleger. Jag hade bestämt att spela ”min” fina fuga av Bach i g-moll. Datumet närmade sig och jag frågade min elev ifall han ville följa med som bladvändare och registrant. Det ville han gärna. Det är nämligen så att pojken har ett otroligt klang-intresse, Ibland när han kom och jag satt och övade i väntan på honom så gick han självklart fram till orgeln och började registrera till mig. Han gjorde det av eget intresse och han kunde lika väl dra ut registren till hälften bara för att höra hur orgeln väste och blev oren. Bara för att det var så himla roligt. Och nästan varje lektion slutade med att han fick spela något med full orgelklang och sen höll han ackordet länge, länge och jag stängde av orgeln så vi fick höra hur orgeln liksom suckade och säckade ihop, för att till slut helt tystna. Bara för att det var roligt!!

Vi träffade organisten vars orgel skulle invigas och vi övade tillsammans med honom. Han visade oss och min elev lyssnade storögt och stor-örat 😀 så kan man ju inte säga, men han lyssnade verkligen med stora öron.

Dagen för konserten kom, det var en fredag, och vi hade avtalat att han fick ledigt från skolan och jag skulle hämta honom klockan 10 utanför skolan. Han stod snyggt på trottoaren och väntade när jag kom och så körde vi iväg. Vi hade fått övningstid klockan halv tolv, så vi var ju ute i alldeles för god tid, men jag ville inte stressa med parkeringen. Vi gick in i kyrkan och såg att en ensemble från MSO, stadens symfoniorkester, var i full färd med att öva framme i koret tillsammans med organisten. Vi satte oss i bänken längst fram för att lyssna och min elev lyssnade med full koncentration. Efter ett tag tog jag fram min plastpåse med äpple-klyftor och vi kalasade tyst på dessa i väntan på vår tur att börja öva.

Det blev vår tur att öva och sen kom konserten och det gick jättebra. Orgeln är hypermodern, all registrering programmerades in i förväg, så det var bara att trycka på pilen för att ändra klangbilden, och allt gick jättebra. Vi hade roligt hela tiden och vi kunde glada och stolta åka hem igen.

Några veckor efter konserten konstaterade min elev att han ville lära sig fugan jag spelade på konserten. ”Jaha” sa jag, och bläddrade fram stycket och så satte vi igång. Först övade vi in högerhandens två första system, sen tog vi vänsterhandens första system. Sen gick vi igenom alla pedalinsatserna. Sen letade vi upp alla huvud-temats insatser. Vi kollade vilka som gick i dur och vilka som gick i moll. Vi gjorde i princip varje lektion ett partitur-studium. PARTITURSTUDIUM!  Ett viktigt ord i hela vår verksamhet. Att titta och se och läsa notbilden, hitta likheter och skillnader osv. Så roligt!

På terminens sista lektion började vi som vanligt och jag frågade vad han övat på. Jo, han sa att han övat på fugan, så vi kastade oss över denna. Döm om min förvåning när jag hör honom mycket koncentrerat och långsamt spela både två systemen med båda händerna, och inte bara var för sig. Han hade satt sig hemma och mycket metodiskt gått igenom allt och satt ihop detta!!!! Jag blev så glad över denna framgång. Han har visserligen alltid gjort framsteg, men här var det så uppenbart att han använt åtskilliga timmar i att öva och sätta ihop.

Några veckor gick och en kväll när jag satt hemma i köket med min familj så fick jag ett messenger-meddelande från pojkens mamma: ”G ska flytta till Lund och börja i domkyrkans gosskör och sluta i juniorkören och sluta ta orgellektioner hos dig och fortsätta spela orgel i domkyrkan.” Jag blev både glad och lite sorgsen, men mest glad över att få skicka honom vidare.

Vi hade vår sista körövning ett par dagar senare och han kom i väldigt god tid. När jag fick syn på honom så log jag stort och sa: ”Meeeeeen!!! Du ska flytta!!! Hur ska det gå?!?!?!?!” och så fällde jag fram överkroppen och började gå dubbelvikt i kyrkan. ”Ja” sa han ”hur ska det gå?” och så började han också gå dubbelvikt i kyrkan. Vi travade runt dubbelvikta ett tag och sen skrattade vi stort. Ungefär så har det varit hela tiden, i alla år. Vi har pratat och haft så otroligt roligt. Vi har skrattat massor och trivts i varandras sällskap. En förunderlig unge. En förunderligt begåvad och dedikerad unge.

Det är med glädje jag lämnar över honom till domkyrkans gosskör. Det är fina grejer. Undrar ifall de har nån djembe-trumma där? 😀 Fast det kanske går bra i alla fall! 😀