Och ljuvlig och underbar!
Det började redan halv fyra då jag vaknade. Glad och nöjd gick jag upp och gjorde mitt te och satte mig vid datorn och skrev terminsplan för alla mina fyra körer – så att det är fint och förberett till min efterträdare. När dessa var klara förberedde jag vår frukost, blandade alla fröer och torkad frukt. Sen gick jag runda nummer ett med Åssian. Helt trivsamt.
Sen börjar det märkliga. Jag hade bokat ett spinningpass med instruktör men där blev jag först reserv nummer fyra. Då bokade jag ett annat pass för säkerhets skull på samma tid men på annan anläggning. Jag kollade och såg att jag avancerat till första reserv men insåg att där kommer jag inte få plats så jag körde till min reserv-bokning på Emporia. När jag kommer dit så får jag ingen lapp till passet jag bokat, troligen pga av bokningen där jag var reserv. Jag tänkte att då får jag väl köra till det andra stället, Fair play stadion. Jag insåg att jag inte skulle hinna i tid till passet, men jag tänkte att jag kan ju hälsa på min instruktör och berätta att jag ska flytta och inte kan komma mer på hennes pass. Det kändes gott att jag skulle få prata med henne. Så jag cyklade dit, det tog en kvart med cykeln. Jag kom dit precis i tid till klockan sex och jag gick in och bytte om. Väl i omklädningsrummet tappar jag batteriet till min cykel och det landar på lilltån. Det gjorde så rasande ont så jag undslapp mig en svavel-osande salva.
Jag gick och tog mig en matta och gjorde min träning, plankan och huvudstående och sånt, och blev klar precis i tid till att passet blev avslutat. Jag gick dit och tackade för fina spinningpass och sen linkade jag tillbaka till omklädningsrummet och gav mig hemåt. Lilltån hade jag glömt bort under min träning, men på hemvägen gjorde den sig påmind. Nu är den vackert blå-lila-svart och jag har ruskigt ont.
När jag kom hem linkade jag ut med hunden på runda nummer 2. Det gjorde ont i både tån och artros-kroppen och jag stannade och grät några gånger och tyckte ruskigt synd om mig själv.
Väl hemma fick jag frukost och somnade om i en kvart kanske. Sen gick jag upp och övade igenom takt 26-29 i min Bach-konsert på nyckelharpa. Jag har så svårt för takt 26-29 så jag hade bestämt mig för att öva dem 200 gånger och jag hade 50 gånger kvar, så jag körde igång. Sen övade jag med M i vår lilla kyrka. Vi spelte Bach´s dubbelkonsert för två violiner och jag fick beröm för att jag utvecklats. Glad och nöjd blev jag. Sen spelte vi lite piano och violin också.
Sen for jag iväg och köpte en bukett blommor till maken som hade födelsedag. I blomsteraffären möter jag en mormor till ett av mina körhjärtan. Denna mormor undrade om hon fick köpa en bukett tulpaner till mig. Det fick hon så gärna så jag gick ut och valde de vackraste tulpanerna. Så underbart roligt och kärt. Jag blev så glad!!
Sen åt jag lunch med maken och han hjälpte mig hitta en körpärm som var nerpackad i bilen. I körpärmen fanns noten jag behövde för dagens juniorkör-övning. Jag kunde låten utantill och behövde den inte för egen del, men min efterträdare måste ju veta vad jag föreslår 😀
Sen for jag iväg till jobbet och lyckades fånga chefen för lite samtal. Sen dök min efterträdare upp och vi kollade på mitt/vårt arbetsrum och vi kollade låtar. Vi fikade tillsammans med våra arbetskamrater och sen kom Juniorkören och vi hade körövningen tillsammans. Så himmelens roligt!! Tänk om man kunde få vara två musiker tillsammans som har körövningar!! Mina äldsta körsångare kom först, de som är 13-14 år. Tänk, jag har känt några av dem sen de var 6 år, med andra ord i 8 år! Det är lång tid!! Det blev en så fantastisk körövning. Vi sjöng så mycket! Jag och Sara hjälptes åt att sjunga stämmor med ungdomarna. Och när vi sjöng sången mot slutet med orden: ”Låt ljusen i vår kyrka få följa med oss ut, att ge oss mod och styrka när orken ebbat ut”. Då rann tårarna. Och ungdomarna grät. Jag fick en fin bukett tulpaner! Det var så sorgligt och vackert.
Sen kom juniorkören modell yngre, de som är 9-12 år. Där vilade inga ledsamheter. Det var full fart och hej då! Roligt och vackert det också. Sen cyklade jag hem och rasade ihop i stolen innanför dörren. Helt slut. Jag satte mig vid köksbordet och höll maken sällskap när han lagade kvällsmat, men jag var tvungen att lägga mig och sova en stund. Jag blev väckt kvart i åtta och fick den ljuvligaste kvällsmat.
Sen satte jag mig i fåtöljen inne vid tv´n och bara vilade min arma kropp som var helt slut. Det tar på krafterna med så mycket gråt och känslostormar. Framåt nio-tiden lyckades jag ta mig upp ur fåtöljen och ladda upp nya ljudfiler till kören i deras kanaler. Det gick snabbt och smidigt. Sen kunde jag återvända till fåtöljen innan sängdags.
Tack för igår, tack för en underbar vanlig dag!
Kommentera det här inlägget