Separationsångest

Jag fick ny tjänst och sade upp mig i höstas och allt rullade på, huset såldes och nytt hus inköptes. Allt föll på plats inför vår stora flytt. I januari träffade jag min efterträdare och vi hade körövningar tillsammans för att jag vackert skulle överlämna min verksamhet. Vi hade så synnerligen trivsamt så vi bestämde att vi skulle ha mässorna tillsammans när körerna skulle sjunga – först Juniorkören och Ungdomskören på Kyndelsmäss och sen Hyllie Gospel veckan efter på den första gospelmässan. Jag tyckte nämligen att det kändes brutalt för nytillträdd körledare att redan första veckan ha kör i mässan och andra veckan ha en gospelmässa som är som en fullängds-konsert med cirka 10 olika sånger att hålla styr på. Jag ville gärna supporta, vilket uppskattades.

All planering gick finfint och förra veckan hade vi vår mässa med Juniorkören och Ungdomskören. Dagen innan fick jag plötsligt kalla fötter och blev lite brydd över vad vi bestämt. ”Tänk om det blir lojalitets-konflikt för barnen?!” funderade jag och fick lite ont i magen. På söndagsmorgonen försvann min oro när jag insåg att jag inte hade något ansvar! Jag var inte körledare och skulle bara dit och spela till lite sånger och psalmer. Min efterträdare var ”in charge” så jag kunde bara simma med lite grann! Då blev jag helt glad och åkte dit med lugnt hjärta!! Mässan gick finemang och det blev så fint, så fint.

I går hade vi gospelmässan i St Mikaels kyrka – fortfarande med pandemi-tänk och avstånd. I pausen var det en fröjd att BARA sitta och fika och inte deltaga i planeringen med arbetslaget inför mässan. Lyckligt ansvarslös! Vårt samarbete gick jättefint igen och vi delade på låtarna. Kören sjöng snyggt och det var roligt att träffa alla.

Mina kära ungdomar i Ungdomskören var också på gospelmässan. De satt i församlingen och sjöng och hade stenkoll på gospel-moves´en! Efter mässan var det kyrkkaffe med liten kaka! Äntligen kyrkkaffe igen!!

När vi fikat klart gav vi oss iväg för ett par ärenden, jag och maken, och sen en pizza på vårt favvis-ställe. Hunden inhämtades hos våra ex-grannar och färden hem påbörjades. Det var nog då det började, jag kroknade lite grann och försökte somna, men det gick inte. Väl hemma försökte jag vila igen, men det gick inte så bra. Planen var nämligen att jag och hunden skulle hem till min dotter så jag var liksom redan på väg inombords!

Väskan packades och jag och hunden gav oss iväg. När jag avancerat till Tomelilla ringde min flicka och vi pratade en kort stund. Hon tyckte att jag lät trött och borde vända hemåt igen. Efter ytterligare någon kilometer ringde maken och sa detsamma. Det hade blivit mörkt så jag körde in på en parkering och pratade och då kom tårarna. Det var en djup och stor gråt som bara forsade fram. Jag grät o grät där jag satt i bilen. Jag ringde min tös o sa att jag kör hem. Bra, tyckte hon. På vägen hem dök gråten upp igen men jag lyckades ta mig fram. Väl hemma gick jag raka vägen in i sängen och bara grät och grät.

Framåt 21-tiden lyckades maken få iväg mig på en kvällsrunda med hunden. Vi gick långt, runt hela byn, dvs över järnvägen och runt alltihop. Det var skönt. Mina tankar klarnade och en liten livsgnista kom åter. Att gå är fantastiskt- hela kroppen kommer framåt och hjälper därmed tankarna att också ta sig framåt.

I gårkväll avslutade jag mitt medlemskap i Hyllie Gospels Facebook-grupp och i dag klev jag ur Ungdomskörens fb-grupp. Så definitivt! En stor del av mitt liv är förbi. 26 år i samma kyrka och 25 år med Hyllie Gospel och många år med Ungdomskören och Juniorkören är numera historia!!

Men när man lämnar ger man plats för något annat – något annat får växa fram och det är vackert. Tiden får utvisa vad det blir. Med en så här stor livsavgörande förändring är det nog så att en reaktion kommer förr eller senare. Jag gissar att den ingår i manus, vare sig man har separationsångest eller ej.

Så nu sitter jag här och är lite matt – trött men glad och förväntansfull! Det kommer bli bra!

Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag!