Jag hade en förfärlig mardröm igår kväll, precis innan jag somnade på riktigt; Jag drömde att det brann i ett skåp och jag försökte kväva elden med en blöt trasa. Men jag lyckades inte, jag hann inte, det brann i det undre bjälk-lagret och jag såg hur tapeten eller färgen kryllade sig i takt med att elden spred sig underifrån. Efter en stund insåg jag att det bara var en dröm och jag tog mig upp i vaket tillstånd.
När jag vaknade i morse vid halv-fyra-tiden var jag i nån sorts fysisk obalans, ömsom kallsvettig och ömsom varmsvettig med en liten förarglig huvudvärk. Jag försökte göra min yoga, skulle lära mig en ny kriya från min yoga-kurs, och det gick hyfsat i början men sen började jag gråta. Tårarna bara rann, den djupa gråten kom tillbaka och det slutade med att jag låg i fosterställning och tittade på datorn istället för att göra övningarna.
Jag gick med hunden och gjorde frukost, men det blev inte bättre. Jag avstyrde mitt möte med musiker-kompis och gick till sängs igen. Jag tänkte att jag nog bara var trött. Jag sov oroligt och frös, och vaknade av att maken kom in och berättade om invasionen av Ukraina.
Jag masade mig in in duschen och kom iväg till jobbet. Där möttes jag av snälla glada arbetskamrater som såg och lyssnade och hjälpte mig en bit på min väg. Så vackert. Jag flyttade lite papper och fick en del gjort och gav mig sen hem för att äta lunch med maken.
Därefter bar det av till Simrishamn och en begravning – jag ryckte in där pga musiker-brist.
Sen for jag iväg till en av ”mina” kyrkor, lilla vackra, gamla kyrkan i Östra Hoby. Jag övade inför begravning imorgon och min make kom dit för att lyssna och för att jag behövde öva mig i att spela för folk. Som vanligt kom han med så goda synpunkter som hjälpte mig framåt med mitt orgelstycke. Sen satt jag kvar själv och övade till halv fem då jag insåg att migränen var ett faktum. Jag gav mig av hemåt och dök genast i säng med intagen migrän-medicin.
Den djupa gråten kom tillbaka och efter ett tag somnade jag. Efter ett par timmar vaknade jag och åt kvällsmat med maken och just nu är det lugn i min kropp.
Just nu känns det som att jag får lita till processen. Det kommer att ta tid för mig att landa i den här stora förändringen jag gjort i mitt liv. Jag är mitt i den och den lär fortsätta ett tag. Kanske tar det ett år eller så, det ska visa sig.
Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag… fast inte så värst underbar. Folket i Ukraina kan inte vakna från sin mardröm. Här sitter jag vid mitt köksbord och har det lugnt och bra.
Tänk ifall det är krig och världsbrand jag tagit in i min kropp… jag har nämligen inte haft migrän på evigheter. Sen jag började äta min artros-medicin så försvann migränen. Men just idag kom den med besked.
Ber om frid och fred.
Kommentera det här inlägget