Idag var en helt vanlig torsdag, lite lagom mör efter två kvälls-körövningar – i tisdags övade gospelkören och igår övade kyrkokören. Som vanligt är jag hemma kring 22-tiden och som vanligt kommer jag i säng kring midnatt. I tisdags hände en rolig grej… egentligen Inte rolig alls men jag märkte att jag mådde väldigt bra av det: en plogbil hade kört och hyvlat bort is och lämnat efter sig en liten vall. När vi kom hem på tisdagskvällen (jag och maken) gick han in och gjorde te och jag stannade ute och skottade… ”Det måste du väl inte göra nu!” sa maken. ”Jo, jag vill att tidningsbudet ska känna sig välkommen!” Alltså tog jag tag mitt i kvällen och det tog väl 30-40 minuter och jag mådde otroligt väl av kroppsarbetet efter körövningen. Inatt sov jag lite oroligt, lite snuvig, och jag vaknade strax Innan klockan sju. Jag var trött och orkade inte göra min träning, jag satt bara vid köksbordet och löste korsord. Frukosten fixades och jag väckte maken och vi hade en lugn frukost tillsammans. Jag hoppade in i duschen och kom iväg exakt i tid för att hinna till jobbet.
Jag kom fram med 2 minuter till godo och ute i korridoren möter jag min kollega som säger ”Hej Lotta, vill du spela?” och så ler han stort. ”Nä., absolut inte” svarade jag. ”Men du får om du vill” säger han igen… och då började jag klura på ifall det var så att det var min tur att spela och att jag missat detta. I alla fall ville jag inte ”slajda in” två minuter innan start, så jag slank in och satte mig ytterst på en stol och hälsade inte på nån, ville verkligen bara vara i fred o sitta på min stol och sjunga dagens psalmer. Vi slog upp psalm 518 och började sjunga… och när vi kom till slutet på vers 1 var det dags för rimmet på ”mörk och kall” vilket blev ”är jorden dock din fota-pall”… och jag var så otroligt oförberedd på detta ord: FOTAPALL, och fnittret bara kom och eskalerade och tog nog inte slut förrän efter vers 2 eller så. Under tiden som jag fnittrade valde jag att bejaka detta fnitter eftersom jag var så trött och märkte hur bra jag mådde av fnittret, så jag fnittrade på. Och anledningen var ju att jag genast inombords tänkte ”nödrim, nödrim, nödrim”!! Ja, kära nån. Sen kollade jag textförfattare och det är Zacharias Topelius och musiken gjord av Nathan Söderblom. Väl-remitterade författare båda två. (Jag berättade såklart för kollegan och chefen varför jag fnittrat och bad om ursäkt, var ju inte alls meningen.)
Sen under dagen idag har jag klurat vidare och kom på att lillebror Bornemark har ett par annorlunda rim i en av sina sånger: nämligen as-ball som rimmar på psykfall ( i låten ”Vilka kläder” från albumet ”Typ”. Ruskigt bra låt och ruskigt bra album!!) Jag älskar ord, jag är en ständig korsordslösare, och jag blir upplivad av underfundiga texter. Just idag blev jag helt klart överrumplad, hela mitt humör vände och resten av dagen har varit ljuvlig;
Jag planerade gospelmässan klart med min präst, sen satt jag på mitt arbetsrum och förberedde körövningen för mina 14-åringar och därefter körövningen med min dam-kvintett Krusmynta. Jag hann också öva på min okarina.
Efter allt detta planerande gick jag och satte mig med mina arbetskamrater som åt lunch – såsom kvälls-arbetande körledare är jag sällan på plats till lunchen och missar en hel massa social tid med arbetskamraterna, så det gäller att passa på när jag är på plats. Jag fick lite pommes och kebab av M, sen stack jag iväg för att äta lunch med maken ute på lokal. Vi hann även hämta beställda kör-pärmar samt lite ärende i blomsterhandeln och även inne på bokhandeln.
Sen var det alltså tid för andakten på äldre-boendet. De noterade genast att jag inte hade med stor väska med antingen nyckelharpa eller dragspel, och efter andakten fiskade jag fram min okarina och spelade de två psalmer jag övat in – ”Jag lyfter ögat mot himmelen” samt ”Kornet har sin vila”. Båda supervackra, och jag lyckades hålla fingrarna i styr och täcka hålen där jag skulle. Sen fikade vi och satt länge och pratade med personal och boende. Så roligt.
Sen var jag tillbaka på jobbet och satte mig att öva Bach en stund. Vid halv fem kom mina 14-åringar och vi repade i tre kvart – och den sista kvarten kom T och hjälpte till med Panis Angelicus så vi sjöng 2-stämmigt. Så roligt och fint!!
Och sen kom min Krusmynta och vi övade tre kvart. Så roligt!! Vi snöade in helt på en Marie Fredriksson-låt, så vacker!!
Och sen var det dags att ta sig hem i snö-ovädret. Jag körde vägen över Hammenhög – istället för genom Ö. Tommarp som är tidernas blås-hål. Det var rejält med driv-bildning hela vägen, men jag kom hem och det är det viktigaste.
Helt klart,, en ljuvlig dag.
Tack för idag, tack för en underbar, vanlig dag.
Kommentera det här inlägget