Jag har för några år sedan skrivit om ”Skyddsbönen”. Kanske har jag själv kallat den så. Kanske har jag lärt mig den av någon som jag känt.

Det är en bön som man kan be varje dag i sin morgonbön. Där man ber Gud att upprätta ett skydd mellan mig själv och de människor man kommer att träffa och ha att göra med under dagen, men att han släpper igenom det som är från Honom.

”Herre, jag ber dig att upprätta ett skydd mellan mig och
de människor, som jag kommer att träffa den här dagen,
men att du släpper igenom det, som är från dig.”

Den här bönen ber jag nu varje morgon. Och då och hittills
har betoningen legat på skyddet. Men så inser jag att betoningen kan ligga på ”det som är från Gud”. Och då
blir jag lite orolig. Vad är från Gud? Vad vill han? Vad vill han mig?

Tyvärr är det så att när man bestämt sig för att ha att göra med Gud, så kan man inte endast ta några godbitar. Nej, man måste ta hela kakan. Allt som är från Honom.
Det, som är från Gud. Det kan vara en tröst, Det kan också
vara en anmaning att sluta med något. Eller att sluta med
det vi brukar kalla ”synd”.

Det kan också vara en anmaning att ta sig an något nytt.
Kanske leta nya vägar. Men när jag gör det, så kan jag vara
förvissad om. att Gud är med mig.
(Konstiga tanke: Han som är Gud, han som ligger bakom allt
som finns och är till, han är med mig!)