Jag har nog vandrat i hela mitt liv, i parker, skogar, fjäll och stadsmiljöer ibland på egen hand, ibland med en eller flera andra personer, men inte förrän på senare år i det vi kallar för pilgrimsvandring. Den här pilgrimsvandringen som jag nu skulle delta i kom att innehålla dimensioner och upplevelser som kan vara svåra att beskriva, men jag är ändå ganska säker på att för oss alla som deltog en eller flera dagar gav vandringen oss både en fördjupad gemenskap med varandra och med den natur vi vandrade igenom. Vidare var det som vi blev boostade med en stor portion av hopp och kämparanda att fortsätta kampen för klimaträttvisa och en ökad biologisk mångfald.

Vandringen Hela Jorden startade vid gränssten 56 belägen på gränsen mellan Norge och Sverige i höjd med Arvika. Det var också i Arvika som vi som skulle vandra tillsammans de första sträckorna samlades för gemensam transport till vårt första natthärbärge. Ute ösregnade det men det brydde vi oss inte så mycket om just då utan alla var uppfyllda av att få komma i gång och att få lära känna varandra. Den första vandringsdagen inleddes med mässa vid gränsstenen ledd av kyrkoherden i norska Westmarka. Regnet från dagen innan hade dragit undan och det mesta kändes väldigt bra. Under de första dagarna hade vi hjälp av en lokal stigfinnare som också visade sig vara väl bekant med människorna i bygden. Jag minns särskilt en kvinna, Sylvia, som bodde helt nära den norska gränsen. På min fråga om vilken nationalitet som låg henne närmast fick jag svaret europé och det svaret hade jag nog kunnat få av många av de personer vi samtalade med de första två dagarna. Historiens vingslag gjorde sig också påmind i naturen då vi passerade både betongformationer som var byggda för att hindra eventuell tysk invasion i Sverige och utsprängda operationssalar i bergen.

Efter de första vackra sommardagarna kom ovädret Hans. Som tur var för oss drabbades vi förhållandevis lindrigt. Vi drog på oss regnkläder och plastpåsar på fötterna och gav oss i väg längs leden som just de dagarna gick nästintill spikrakt på en sedan lång tid tillbaka nedlagd banvall. För det mesta gick vi i tystnad, stundtals sjungande för att på det sättet pigga upp oss själva och ge varandra lite mod. När vi tog våra raster fick vi ta skydd under några av alla de granar vi passerade. För en betraktare på avstånd tedde sig nog dessa två regniga vandringsdagar som tämligen misslyckade, men de gav oss vandrare gott om tid för egen reflektion, över klimatet och hur vi normalt lever våra liv. Den femte dagen var det vilodag och för min egen del dags att bege mig tillbaka söderut mot Göteborg.

Tre veckor senare återvände jag till gruppen, dvs till den konstellation som då utgjorde Hela Jorden. Så när som på vandringsledarna Annika och Lena var det för mig helt nya personer. Och just detta att mötas och snabbt bygga förhållandevis nära relationer för att sedan lika snabbt skiljas för att någon dag senare åter lära känna nya människor är nog ett signum för lite längre vandringar. Jag fascinerades när jag första gången anslöt till vandringen att det gick så väldigt snabbt att vi blev en familj, inte av den slutna och avskärmande sorten utan som en öppen varm gemenskap med personer från skilda håll, med olika professioner och olika åldrar. Jag tänker att det måste vara något särskilt i pilgrimsvandringens innersta väsen som möjliggör detta.

Finalen i Vadstena på Global Walk for Future Day den 2 september då de båda vandringarna Hela Jorden och Härlig är Jorden möttes för gemensam samvaro, panelsamtal och gudstjänst blev nog just så fin och berörande som alla hoppats på. Medverkade gjorde bland annat Linköpings biskop Marika Markovits, representanter från WWF och musikerna Ulrika Bodén, Sofia Sandén och Rostan Mirlashari.

Jag är nu tillbaka i vardagens arbete på stiftskansliet i Göteborg, men jag bär med mig en erfarenhet och upplevelse för resten av livet. Jag tänker att rörelsen Pilgrim’s Walk for Future är här för att stanna. Inte bara för att det är härligt att vandra utan för att jag är övertygad om att den här typen av rörelse är livsnödvändig för oss alla, för hela skapelsen, för främjandet av den biologiska mångfalden, för att klimaträttvisa ska bli en självklarhet och för kampen för fred, med jorden och på jorden.

Tack för denna gång!

Christina Bernérus, klimat- och hållbarhetssamordnare för Göteborgs stift.

Om du vill veta mer om rörelsen, klicka dig då in på webbsidan Pilgrim’s Walk for Future.

I tisdags 13 juni antog kyrkostyrelsen andra etappen av färdplan för klimatet!!! Så många kollegor har varit med och bidragit på olika sätt för att det skulle vara möjligt; med målskrivningar, förankring, remissvar, förslag på åtgärder med mera. Så många församlingar har varit med i förankringen genom erfarenheter från första etappen och en stark drivkraft att göra mer. Alla era olika kompetenser har varit ovärderliga i detta arbete – tillsammans är grejen!  

Jag påbörjar detta inlägg på tåget mellan Bonn och Uppsala efter en vecka på FN:s förberedande klimatmöte inför COP28 och reflekterar över hur viktigt det är att komma till konkreta beslut. Det blir inte alltid som en själv vill – det finns alltid olika perspektiv och prioriteringar – men att inte kunna nå ett beslut i det klimatnödläge vi lever i har vi inte tid med. Då känner jag mig extra stolt över vår kyrka och att kyrkostyrelsen har vågat fatta detta beslut!  

I fredags bjöd regeringen in till ett nationellt klimatmöte. I inbjudan till mötet skriver regeringen att mötet ska handla om hur klimatmålen ska nås – inte om. Det är bra! Ungdomsrörelser och även flera organisationer från civilsamhället har ställt sig frågande till varför de inte bjudits in till regeringens klimatmöte. Det saknas dessutom helt samisk representation trots att urfolket redan är starkt drabbade av klimatförändringarnas konsekvenser och att den ”gröna omställningens” lösningar i norra Sverige riskerar att försvåra och tränga undan det samiska folkets näringar ytterligare. Svenska kyrkan hoppas att regeringen skapar fler tillfällen till dialog och säkerställer en bred inkluderande process, som krävs för en långsiktig, rättvis och jämställd klimatomställning. Alla måste med för att omställningen ska vara möjlig.

Om det på hög nivå finns motgångar så blir jag desto gladare av att Svenska kyrkan har en rörelse för bättre klimat i församlingslivet. I sommar tar jag på mig kängorna och vandrar varsamt på jorden och liksom Pilgrim’s walk for future som en del av det nödvändiga uppbrottet från höghastighetssamhället. Hur ger vi varandra mod att släppa taget om de levnadssätt som orsakar kriserna och börja gå i riktning mot det som är hållbart, heligt och hemma?  

Maria Löfgren Gernes, koordinator för klimatprogrammet i Svenska kyrkan 

Sista inlägget från mig och ett försök till att sammanfatta. Stockholm+50 blev som många sagt inte den gnista som behövs för att få energi in i spurten mot 2030 – eller ens mot COP27. Det är inte så vanligt att ha konferenser på den här nivån som ska inkludera hela hållbarhetsperspektivet – hela Agenda 2030. Men den imploderande konferensen gav enligt mig ett kvitto på hur viktigt det är att arbeta ur ett Agenda 2030-perspektiv – alltid – annars hamnar vi lätt i en evig snurra av suboptimeringar och resursslöseri. Tanken är inte att högutvecklade länder ska få ännu mer, bli ännu rikare, få ännu bättre teknik – utan att resurserna ska fördelas ut på ett jämnare sätt. Världens rika länder har lovat de mest utsatta länderna 100 miljarder dollar per år mellan 2020 och 2025 för att ge stöd till klimatinvesteringar och anpassning – pengar som det minst sagt går sådär för att komma fram.

Igår var Anders Wijkman på We dont have timé:s klimathubb för att sammanfatta de senaste dagarna och direkt efter Ingemar Rentzhog att göra detsamma och jag tror jag lutar mig helt mot deras respektive tal som ni kan se här. (spola till 8:22:45)

Vi har allt vi behöver – vi har målen, vi har tekniken, vi har motivet – nu ska vi göra det. Don´t choose extincion.

Nedan ett stilleben över veckan och vad undertecknad gått runt på – vatten, kaffe och massor av aktiviteter. Tack för mig!

Klimathubben på Sergels torg arrangerad som ett associerat event till Stockholm+50 av organisationen ”We don´t have time” har producerat säkert över 70 timmar högkvalitativt material under veckan och har kunnat räknat in otroliga 25 miljoner tittare från hela världen. En nästan sinnesjuk stor insats för att kommunicera vad som behövs göras, var vi kan hitta hopp, utbilda och lyfta hela klimatdiskussionen till nya höjder och sätta press på makthavare av olika slag. Hatten av helt enkelt.

På senare tid har kommunikation börjat bli en del av hållbarhetsarbetet – så pass att hållbarhet och kommunikationsavdelningar slås ihop på sina ställen och att personer börjat få chefstjänster som inkluderar båda områdena. Det är är inte helt odebatterat då gränserna för vad som blir greenwashing ibland kan vara tunna till att kommunicera vad som faktiskt görs, samtidigt är kommunikation också en del av att lära andra, sprida ideér och få feedback. Kommunikation och hållbarhetsarbete går hand i hand men måste vägas noggrant mot varandra om i vilket syfte vi kommunicerar.

Under dagarna på Stockholm+50 blev det intressant för mig hur de olika organisationerna kommunicerade under eventen – även om jag inte är utbildad inom området så är jag en mottagare med ett särskilt intresse. Oftast upplevde jag att organisatören inte frågat sig själv – vad vill vi förmedla, vad vill vi ska ha hänt efter seminariet är slut? Resultatet blev ofta att fyra-fem personer satt på scenen och pratade i några minuter var – rakt ut i luften en beskrivande text om intentionerna från just deras organisation, ibland t.o.m. innantill från ett papper. Sen kanske en fråga från moderatorn och sen slut. Oftast fann jag mig själv på samma ställe i huvudet efteråt som innan.

Det här blev särskilt tydligt under ett event med WWF – som organisation har de arbetat länge med kommunikation på ett sätt så att alla ska kunna förstå och ta till sig vad som händer med miljö och djur. Naturskyddsföreningen och KRAV är andra org. som också länge haft duktiga kommunikatörer. Under WWF:s seminarium användes bilder som alla kan förstå och ett budskap som var tydligt -så här är det, det här vill vi och det här händer om vi inte gör nåt. Nu är Stockholm+50 inte ett populärvetenskapligt forum – men vad är syftet med att ta upp allas tid och göra ett seminarium om man inte vill något annat än att sitta och läsa från ett papper?

Kommunikation i olika former är en nyckel till att ta oss från ett ”mindset” till ett annat, ju mer vi pratar om något – desto mer normaliseras det. Hade vi som land pantat burkar i den omfattning vi gör om vi inte flyttat det från ”Bara de som måste pantar burkar” till ”Panta mera”? Samma sorts förflyttning har pågått ett tag inom vegetarisk mat och ju mer det växer – ju mer når vi dessa positiva tipping points som tar oss mot en ny riktning.

Därför brukar jag själv inkludera i föreläsningar av olika slag – att även om vi kanske inte kan göra så väldigt mycket som en enda person för att främja hållbar utveckling, så kan vi göra en väldigt kraftfull sak – prata om det. Prata om klimat, miljö, ny teknik, rättvisa och existentiell hållbarhet och så vidare – för det sätter igång saker långt bortom vad som kanske känns för tillfället. Det är i alla fall jag helt övertygad om.

Idag gäller det att välja sina event, för Stockholm är full av dem och jag uppdaterar löpande under dagen. Dagen började med att jag besökte en invigning av ”Sveriges största laddgata” på Valhallavägen. 60 platser invigdes och inom någon månad finns 90 till. Energiminister Khashayar Farmanbar var på plats tillsammans med representanter från företagen som installerat laddplatserna och Naturvårdsverkets Stefan Nyström. Diskussionen på scen handlade om tillgång på effekt, hur vi ska få ut laddplatser i Sverige och att korta tillståndsprocesser. Med de senaste dagarnas intryck i ryggen så höjde jag på ögonbrynen när panelen visade på ett brutalt tydligt storstadsperspektiv. Det var viktigt enligt dem att få ut så mycket laddplatser som möjligt på en och samma plats då det är onödigt att ”smådutta”.

Klimatklivet – som är ett sätt att få bidrag för publika laddpunkter via Naturvårdsverket har nyligen gjorts om och numera får ingen bidrag om man inte sätter upp minst 5 laddpunkter. Fem laddpunkter på en och samma plats är mycket för glesbygd – områden som Absolut måste få ta del av den infrastruktur som krävs för att Alla ska kunna ställa om.

Jag förstår att stora städer med många bilar måste ha en fungerade infrastruktur och städer kan ofta vara drivkraften bakom vidare spridning, men åsiktsklyftorna gällande elbilar och laddplatser upplever jag är på sina ställen väldigt stor mellan stad och glesbygd. Rättviseperspektivet måste vägas in även här, och när vår energiminister lyfter fram framgångar i norra Sverige som batterifabrik och grönt stål – utan att inkludera glesbygd i diskussionen om att bygga laddinfrastruktur i hela Sverige så blir jag inget annat än irriterad.

Luleå stift arbetar i projekt inom Färdplan för klimatet tillsammans med Strängnäs, Visby och Linköping stift i laddplatsprojekt i syfte att stödja utbyggnaden av laddinfrastruktur i stiftens församlingar. De senaste reglerna kommer tyvärr att bakbinda oss en hel del och stoppa en del projekt som ligger i pipelinen och laddinfrastruktur på framför allt landsbygd blir mest sannolikt inte av.

Energiministern avslutade med en kommentar om att vi måste bygga ut elsystemet, vi behöver se någon vindsnurra i fjärran och att gemene man helt enkelt behöver vänja sig. Jag håller med att mer vind och solel behövs och helst igår, men börja då med att inkludera hela Sverige i allt positivt som kommer med elektrifieringen och den gröna omställningen.

Min femte dag i Stockholm och idag lärde jag mig hur jag ska använda hotellduschen utan att varken bli skållad eller förfrusen. Alltid nåt tänkte jag och klev ut på gatorna i riktning mot Djurgården, där alla dagens aktiviteter skulle äga rum.

Tipping points är ett uttryck för just den punkten där något går över en gräns till att bli något annat, litegrann som ”a point of no return” eller droppen som får bägaren att rinna över. Inom klimatvetenskap använder man uttrycket för att förklara just detta – när t.ex. så mycket is har smält att det inte går att vända på processen. På svenska använder vi uttrycket ”tröskeleffekt” Tröskeleffekter kan få system att kollapsa | Tidningen Extrakt

Aktuellt är skogsavverkningen i Amazonas, en regnskog som har avverkats mycket intensivt, så pass att området nu emitterar mer koldioxid än det binder. Området kan enligt forskare vara på väg att nå denna tipping point där Amazonas helt enkelt slutar vara regnskog – och vi kan inte göra någonting för att stoppa det. Läs mer om det här: Amazon Rain Forest Nears Dangerous ’Tipping Point’ – Scientific American

Mitt första stopp var – vad ska man kalla det, ett konstverk, en installation, en maskin och en kommentar på världsläget med namnet just Tipping point. Konstnärsduon Bigert och Bergström kallar det för ett multikonstverk som ”ska visualisera de komplexa interaktionerna mellan å ena sidan våra beslut idag och andra sidan livsvillkor och klimatförändringar i framtiden”

Konstverket återfinns i Galärparken på Djurgården som jag först hade sjukt svårt att hitta, men till slut kommer jag fram till en hangarliknande byggnad som känns liksom övergiven mitt i staden. Verket visas varje heltimme då det kräver förberedelser att få igång.

Verket består av ett flertal armar med olika plattformar där personer satt och blev som en del av konstverket – som i sin tur blev mer än en skulptur, det blev som även en performance. På en plattform fanns vädret – en snurrande sol, snö som sprutade ut lite då och då och ibland ett öronbedövande oväsen i form av åska. På en annan plattform massor av flaggor och en person som verkade snurra in sig i flaggorna, fastna, frysa och ha det lite allmänt jobbigt, en annan bestod av en liten skog och en person som verkade vara på utflykt med karta – men ingenstans att röra sig. På plattformen högst upp satt en person i labbrock och mätutrustning – som om de skådade ut i världsrymden. Ett isberg och en stor, svart kula var på två andra armar och verkade både vara basen och väga upp hela skulpturen.

Allt snurrade, vickade och lät på en och samma gång, som om konstnärerna ville visa oss allt som behöver hållas i jämvikt samtidigt för planeten, för naturen och för människan på en och samma gång. Personen på den lilla jordplätten verkade hålla koll på situationen samtidigt som hon var ensam och vilsen. Jag väntade på att allt skulle rasa samman – som en tipping pont, men det gjorde det inte, och känslan av att stå i den stora hangaren med den här jätten framför sig, vinglandes och skramlandes blev att mänskligheten lyckas hålla samman allt – än så länge, men balansen är mycket skör. Och vi är många länder, men som människor ganska ensamma.

Se en kort video här: Tipping points – människan vid planetens trösklar | Institutet för Framtidsstudier | Institutet för Framtidsstudier är en självständig forskningsstiftelse som främjar framtidsperspektiv i forskning och samhällsdebatt (iffs.se)

I samband med att konstverket ställs ut hålls seminarier på Liljevalchs konstmuseum, dagens skulle handla om positiva Tipping points, vilket kan betyda t.ex. när solpaneler blir billigare än kolkraft, vad händer då etc. Panelen bestod bland annat av forskare och experter på energi. Diskussionen började om det redan är försent, kan vi rädda klimatet? Panelen var försiktigt positiv – men faktum kvarstår att vi faktiskt inte vet när vi når dessa tipping points i klimatsystemet. Vi vet att de finns och kommer att hända om vi kvarstår på den väg vi är på, men vi vet inte exakt hur snabbt de kommer. Vi kanske redan har släppt ut det där tonnet koldioxid som får en avgörande tipping point att hända.

Prof. Joyeeta Gupta, bland annat ”Professor of environment and development in the global south” på Amsterdam Institute använde tobaksindustrin och cigaretter som ett exempel på ett arbete som kan liknas med klimatarbetet. Tobaksindustrin ville få rökning att se ut som något lyxigt och till och med hälsosamt – sedan började forskningsrapporter trilla in om cigaretternas skadlighet – vilket motarbetades intensivt av företagen. Men till slut blev forskningen så tydlig och trycket så hårt att rökning började förbjudas – idag är det i globala nord mer vanligt att man inte röker – det ses allmänt som inte accepterat av samhället eftersom det nådde en tipping point.

Däremot – tillägger Joyeeta, så försvann inte cigaretterna. De flyttade till globala syd, där tobaksbolagen nu gör reklam för rökning som något lyxigt. Likadant är det med konsumtion – vi flyttar problemen från det globala nord till syd – klappar oss på axeln för låga utsläpp hemma – när de bara flyttat någon annanstans – till områden där man är för fattig för att protestera. När vi arbetar med hållbarhetsfrågor har vi i väst/det globala nord en fixering på ny teknik, förbättra material – utan att tänka på att inkludera rättviseaspekter i den handel som redan pågår. Vi kan inte flytta runt problemen – vi måste fokusera på att ALLA ska kunna utvecklas på ett hållbart sätt.

Även om diskussionen mest handlade om allt som var åt fanders istället för att fokusera på positiva tipping points så tar jag med mig att även om den där nya tekniken verkar sjukt kul att jobba med så handlar nästan allt om grunden – använda resurser så smart som möjligt och alltid inkludera den sociala och rättvise-aspekten. Dessutom – alltid komma ihåg att vara ödmjuk inför det faktum att vi nu här i Sverige väljer att sätta upp solpaneler samtidigt när de som utsätts för klimatförändringarnas effekter idag kämpar för att sätta mat på bordet.

Sista stoppet gick till Nordiska Museet där de nu har en utställning om Arktis – det finns ingen officiell definition av var gränserna för Arktis går, men det är i Sverige numer accepterat att det svenska Arktis innefattar Norrbottens län och Västerbottens län, vilket gör att hela Luleå stift befinner sig i Arktis. I Arktis är tipping points mycket aktuellt då klimatförändringar går snabbast vid polerna. Senaste rapporterna från Arktis pekar på att uppvärmningen går dubbelt till tre gånger snabbare.

Jag fastnade länge framför denna installation av jorden som en boll av kolbitar, med diamanter på polen, den stora och varma solen – kall måne och de glittrande stjärnorna ovanför. Jag ska inte breda ut mig om analyser, den var bara så väldigt vacker och sorglig på samma gång.

Livet som det ser ut i Arktis är hotat, naturens nya beteenden sätter stor press på de människor och djur som lever av och med naturen i Arktis.

Ett av huvudbudskapen från de representanter från urfolk runt om i världen på Stockholm+50 var – lär från oss -vi är naturen, och vi lider. Budskapet gick rakt förbi allt annat på konferensen och påminde mig om hur mycket människor verkar vilja förneka att de är av jorden, ett med skapelsen och att själva orsaken att vi kan äta och leva är allt vi får från jorden. Kanske det blir så när vi i det globala nord jobbar och går på en affär och köper mat i plastpåsar istället för att så ett frö och skörda.

Avslutar med ett vist råd från ett urfolk:

Egentligen tror jag inte att Stockholm+50 kommer att landa hos mig riktigt förrän om några dagar, men jag ska göra ett försök att sammanfatta alla spretande tankar och upplevelser. Två dagar med sammanlagt över 12 timmars effektiv tid i olika event, mer kaffe och mackor än vad som absolut kan vara nyttigt så rasslar allt runt i huvudet. Så jag passar på att presentera mina två vapendragare i detta: Wilma Hvirvfel från Svenska kyrkans Unga samt medlem i Biskopens råd i Luleå stift och Åsa Wiik Sandlund, stiftspedagog, Luleå stift.

Vi sprang mycket på olika håll, men samlades då och då för att utbyta tankar om de seminarier vi varit på. Under den andra och sista dagen samlades vi mitt mellan två event för att försöka sammanfatta våra dagar. Jag frågade dem båda vad som varit mest minnesvärt.

Åsa nämner snabbt ett seminarium där en kvinna som vi inte fick med namnet på sa att hon arbetar för att stoppa klimatförändringar eftersom hon redan bär på sina döttrar och deras barn inom sig. Wilma i sin tur nämner Noura Berrouba som arbetar på Utrikesdepartementet och sitter i Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationers styrelse som kraftfullt hade meddelat sittande panel med bl.a. Sveriges miljöminister Annika Strandhäll och f.d. statsminister Stefan Lövfén att – ”Step up or step down”!

Åsa berättar vidare om att hon kommer att minnas den gudstjänst vi båda var på för utdöda arter och Reverend Fletcher Harpers ord ”Finns det någonstans i kristen tro att det är okej att förstöra skapelsen? Finns det i någon religion någonstans – att det är okej?” (Se Minnesgudstjänst för utdöda arter Memorial service for extinct species – Svenska kyrkan Stockholms stift från 51:20)

Själv slogs jag av känslan av total fantasilöshet på konferensen – trots alla briljanta människor på plats. Hur vad alla sa tillslut bara blev en och samma sak, samma ord, samma ”vi måste göra si och så för att nå hit och dit”. De enda som jag såg som bidrog till faktisk autenticitet var unga personer och representanter för urfolk världen över. Jag kan inte förstå hur Sverige som värd lät det här tillfället glida oss ur händerna att blåsa energi in i arbetet med Agenda 2030 och på riktigt lyfta fram alla aspekter av hållbar utveckling – prata om vad vi misslyckas med, varför och hur vi ska omsätta allt i praktiken. Vi behöver inte fler löften, inte vänta på bättre teknik och vi behöver absolut inte slätstrukna evenemang som inte på något sätt hedrar sin historia.

Jag frågade Wilma om hur hon och hennes vänner som tillhör den yngre generationen som ska ta över allt det här sen ser på klimatkrisen och hon berättade för mig att många av dem har fått titta på filmer, dokumentärer och liknande i skolan om miljökriser sedan de var barn och att det har varit tungt. Att det är vanligt att unga idag inte ens vill skaffa barn in i den här världen som den ser ut idag eftersom de har svårt att se en framtid.

Jag frågade henne också om hon tror att den så kallade vuxenvärlden förstår vad barn och unga faktiskt känner inför klimatkrisen. Vilket hon svarade att – ”Nej, det tror jag faktiskt inte”.

Step up or step down.

Arbetar som handläggare hållbar utveckling på Stiftskansliet i Luleå. Är hållbarhetssamordnare med en brokig bakgrund bland mat, konst och teater. Befinner mig i Stockholm för Stockholm+50 – en FN-konferens för att accelerera arbetet mot Agenda 2030 samt för Världsmiljödagen.

Kl. 13.00 idag fredag tågade klimatdemonstrationen från Odenplan, Stockholm. Uppskattningsvis några hundratal människor tågade, sjöng, bankade på trummor och använde megafoner för att få ut sitt budskap om klimaträttvisa, stoppa fossila bränslen och girigheten som förstör livets förutsättningar på planeten. En mycket stark kontrast att komma från de lugna korridorerna på Stockholm+50 rakt in i hetluften på demonstrationen. Halvvägs fick tåget maka på sig lite då aktivister från ”Återställ våtmarkerna” bestämde sig för att sätta sig i vägen.

Tåget samlades tillslut på Norrmalmstorg och en väntande scen och talare – främst från unga personer i den så kallade frontlinjen. Och då menas frontlinjen av klimatförändringar – de som drabbas hårt redan idag.

Jag kunde bara stanna en stund efter det, men den korta tiden räckte för att fråga sig själv varför inte dessa röster fick en betydligt större plats på Stockholm+50. Det var flera side-events på Stockholm+50 med röster från unga i frontlinjen, men själva grejen är ju att vi måste arbeta för ungas och oföddas framtid – hela tiden, alla beslut, allting måste komma med en tanke på framtida generationer. Så att dessa personer inte var i själva centrum på ett möte som Stockholm+50 är helt oförståeligt.

Idag är sista dagen på Stockholm+50 och jag sammanfattar dessa två dagar senare idag fredag.

Sista programpunkten för dagen blev från Faith for Earth – ett initiativ under UNEP (Förenta nationernas miljöprogram) som samlar religioner från hela världen i en gemensam övertygelse – att vi kan arbeta för miljö och hållbar utveckling genom kraften från tron.

Med på scen var Stockholm stift biskop Andreas Holmberg, han utgjorde en panel tillsammans med Karenna Gore (Center for Earth Ethics), Yonatan Neril (Interfaith Centre for Sustainable Development) samt Shahin Ashraf (Islamic Relief Worldwide) under ledning av moderator Esther Flores-Sedman. Tillsammans diskuterade de hur religiösa ledare och troende människor från alla religioner kan göra skillnad, arbeta för miljöfrågor och klimat. Biskop Andreas Holmberg argumenterade för att vi behöver nya berättelser och poängterade att kyrkan har berättat historier i många hundra år – och nu behöver vi nya sådana, nya visioner om hur ett liv kan se ut när vi lever ett mer hållbart liv. Och att vi inte får glömma bort den andliga eller existentiella hållbarheten när vi pratar om hållbar utveckling.

Budskapet från panelen var samstämmig – att det finns ett tomrum som ingen annan kan fylla. Vi kan prata om ny teknik och solpaneler och så vidare hur länge vi vill – men pratar vi inte också om existentiella frågor med tron som drivkraft kan vi inte fylla det där tomrummet.

Jag vill koppla samman mitt tidigare inlägg om ekonomi bortom BNP och fritt kvälls-spekulera runt vilken del t.ex. Svenska kyrkan skulle kunna ha om vi räknade värde bortom kronor och ören. I ett helt nytt system där både fysisk och existentiell hälsa räknas in, där känslan av gemenskap och social trygghet värderades lika högt som låt oss säga ett lands export av bilar – hur skulle det vara? Vad skulle det betyda?