På vandring för biologisk mångfald, vårt klimat och vår inre omställning

I början och slutet av augusti hade jag förmånen att få vandra med Hela Jorden, en av årets längre Pilgrim’s Walk for Futurevandringar. Och vad är det då, kanske du nu undrar. Det korta svaret är Nordens största vandrande folkrörelse för klimaträttvisa, biologisk mångfald och fred.


Jag har nog vandrat i hela mitt liv, i parker, skogar, fjäll och stadsmiljöer ibland på egen hand, ibland med en eller flera andra personer, men inte förrän på senare år i det vi kallar för pilgrimsvandring. Den här pilgrimsvandringen som jag nu skulle delta i kom att innehålla dimensioner och upplevelser som kan vara svåra att beskriva, men jag är ändå ganska säker på att för oss alla som deltog en eller flera dagar gav vandringen oss både en fördjupad gemenskap med varandra och med den natur vi vandrade igenom. Vidare var det som vi blev boostade med en stor portion av hopp och kämparanda att fortsätta kampen för klimaträttvisa och en ökad biologisk mångfald.

Vandringen Hela Jorden startade vid gränssten 56 belägen på gränsen mellan Norge och Sverige i höjd med Arvika. Det var också i Arvika som vi som skulle vandra tillsammans de första sträckorna samlades för gemensam transport till vårt första natthärbärge. Ute ösregnade det men det brydde vi oss inte så mycket om just då utan alla var uppfyllda av att få komma i gång och att få lära känna varandra. Den första vandringsdagen inleddes med mässa vid gränsstenen ledd av kyrkoherden i norska Westmarka. Regnet från dagen innan hade dragit undan och det mesta kändes väldigt bra. Under de första dagarna hade vi hjälp av en lokal stigfinnare som också visade sig vara väl bekant med människorna i bygden. Jag minns särskilt en kvinna, Sylvia, som bodde helt nära den norska gränsen. På min fråga om vilken nationalitet som låg henne närmast fick jag svaret europé och det svaret hade jag nog kunnat få av många av de personer vi samtalade med de första två dagarna. Historiens vingslag gjorde sig också påmind i naturen då vi passerade både betongformationer som var byggda för att hindra eventuell tysk invasion i Sverige och utsprängda operationssalar i bergen.

Genrebild pilgrimsvandring.

Efter de första vackra sommardagarna kom ovädret Hans. Som tur var för oss drabbades vi förhållandevis lindrigt. Vi drog på oss regnkläder och plastpåsar på fötterna och gav oss i väg längs leden som just de dagarna gick nästintill spikrakt på en sedan lång tid tillbaka nedlagd banvall. För det mesta gick vi i tystnad, stundtals sjungande för att på det sättet pigga upp oss själva och ge varandra lite mod. När vi tog våra raster fick vi ta skydd under några av alla de granar vi passerade. För en betraktare på avstånd tedde sig nog dessa två regniga vandringsdagar som tämligen misslyckade, men de gav oss vandrare gott om tid för egen reflektion, över klimatet och hur vi normalt lever våra liv. Den femte dagen var det vilodag och för min egen del dags att bege mig tillbaka söderut mot Göteborg.

Tre veckor senare återvände jag till gruppen, dvs till den konstellation som då utgjorde Hela Jorden. Så när som på vandringsledarna Annika och Lena var det för mig helt nya personer. Och just detta att mötas och snabbt bygga förhållandevis nära relationer för att sedan lika snabbt skiljas för att någon dag senare åter lära känna nya människor är nog ett signum för lite längre vandringar. Jag fascinerades när jag första gången anslöt till vandringen att det gick så väldigt snabbt att vi blev en familj, inte av den slutna och avskärmande sorten utan som en öppen varm gemenskap med personer från skilda håll, med olika professioner och olika åldrar. Jag tänker att det måste vara något särskilt i pilgrimsvandringens innersta väsen som möjliggör detta.

Finalen i Vadstena på Global Walk for Future Day den 2 september då de båda vandringarna Hela Jorden och Härlig är Jorden möttes för gemensam samvaro, panelsamtal och gudstjänst blev nog just så fin och berörande som alla hoppats på. Medverkade gjorde bland annat Linköpings biskop Marika Markovits, representanter från WWF och musikerna Ulrika Bodén, Sofia Sandén och Rostan Mirlashari.

Jag är nu tillbaka i vardagens arbete på stiftskansliet i Göteborg, men jag bär med mig en erfarenhet och upplevelse för resten av livet. Jag tänker att rörelsen Pilgrim’s Walk for Future är här för att stanna. Inte bara för att det är härligt att vandra utan för att jag är övertygad om att den här typen av rörelse är livsnödvändig för oss alla, för hela skapelsen, för främjandet av den biologiska mångfalden, för att klimaträttvisa ska bli en självklarhet och för kampen för fred, med jorden och på jorden.

Tack för denna gång!

Christina Bernérus, klimat- och hållbarhetssamordnare för Göteborgs stift.

Om du vill veta mer om rörelsen, klicka dig då in på webbsidan Pilgrim’s Walk for Future.

Svensk natur och skärgård Eftertanke Stillhet

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *