Sista inlägget från mig och ett försök till att sammanfatta. Stockholm+50 blev som många sagt inte den gnista som behövs för att få energi in i spurten mot 2030 – eller ens mot COP27. Det är inte så vanligt att ha konferenser på den här nivån som ska inkludera hela hållbarhetsperspektivet – hela Agenda 2030. Men den imploderande konferensen gav enligt mig ett kvitto på hur viktigt det är att arbeta ur ett Agenda 2030-perspektiv – alltid – annars hamnar vi lätt i en evig snurra av suboptimeringar och resursslöseri. Tanken är inte att högutvecklade länder ska få ännu mer, bli ännu rikare, få ännu bättre teknik – utan att resurserna ska fördelas ut på ett jämnare sätt. Världens rika länder har lovat de mest utsatta länderna 100 miljarder dollar per år mellan 2020 och 2025 för att ge stöd till klimatinvesteringar och anpassning – pengar som det minst sagt går sådär för att komma fram.
Igår var Anders Wijkman på We dont have timé:s klimathubb för att sammanfatta de senaste dagarna och direkt efter Ingemar Rentzhog att göra detsamma och jag tror jag lutar mig helt mot deras respektive tal som ni kan se här. (spola till 8:22:45)
Vi har allt vi behöver – vi har målen, vi har tekniken, vi har motivet – nu ska vi göra det. Don´t choose extincion.
Nedan ett stilleben över veckan och vad undertecknad gått runt på – vatten, kaffe och massor av aktiviteter. Tack för mig!
Kommentera det här inlägget