Diakoni som hoppskapande verksamhet


Kärt barn har många namn, heter det. I bästa fall är det ordmoln som omger diakoni ett tecken på att den är kyrkan kär. Diakoni är kyrkans sociala arbete heter det ibland. Eller Diakoni kan beskrivas som den kristna tron omsatt i praktisk handling. Ett litet omständligare försök säger att Diakoni är uppdraget till kyrkan grundad i Kristi kärlek, att genom delaktighet, respekt och ömsesidig solidaritet möta varandra i utsatta livssituationer.  I den Vägledning för diakoni som tagits fram på nationell nivå föreslås uttrycket Diakoni är kyrkans omsorg om medmänniskan och skapelsen.

Den nyligen, alltför tidigt, bortgångne Erik Blennberger, gör i boken Diakoni – tolkning, historik, praktik, ett försök att begreppsligt bena ut vad som kan och bör beteckna en definition av kyrkans diakoni. Det är som alltid när det gäller Erik Blennberger en elegant och läsvärd text. Där framgår bland annat att en definition bör vara värdeneutral. Precis som konst kan vara bra eller dålig och ändå vara konst, måste diakoni kunna ses i olika ljus, och inte enbart beteckna en rad goda avsikter.

Jomensåatt. Definitioner i all ära, men ibland behöver man något som rockar. Något ätbart. Något som ger energi och javisst-ja-upplevelser. Diakoni som Närvarons ämbete, är ett inte bara vackert utan också tankeväckande uttryck inlånat från engelskan. När jag nyligen var på ett besök i Säterbygdens församling fick jag höra talas om hoppskapande diakoni. Det var en felhörning. Församlingen finns med i en verksamhet med det namnet inom RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa). Felhörning eller inte. Jag tycker om uttrycket och behåller det. Diakoni som hoppskapande verksamhet alltså. Inte en definition. Men en målbild.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *