”Därifrån drog sig Jesus undan till området kring Tyros och Sidon. En kanaaneisk kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: »Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.« Han gav henne inget svar. Då gick hans lärjungar fram och bad honom: »Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar.« Han svarade: »Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.« Men hon kom och föll ner för honom och sade: »Herre, hjälp mig.« Han svarade: »Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.« – »Nej, herre«, sade hon, »men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.« Då sade Jesus till henne: »Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill.« Och från den stunden var hennes dotter frisk.”
Matteusevangeliet 15:21-28
Bästa Jenny!
Jag börjar med bibeltexten den här gången för jag ska erkänna att det är en text som väcker många frågor i mig. Vi hamnar för det första i en världsbild där sjukdomar förklarades med demoners närvaro. Det är inget unikt för nya testamentet, så tänkte nog de flesta för 2000 år sedan. Vi människor har alltid sökt svar på varifrån sjukdom och lidande kommer och det skrev ju du och jag mycket om förra veckan. För 2000 år sedan visste människor inget om vare sig bakterier, virus eller gener som muterar.
Men det jag vill lyfta fram är ett annat tema i denna text. Det enda vi får höra om kvinnan utan namn är att hon är en Kanaaneiska. En utböling och dessutom en som trodde på fel sätt enligt Jesus judiska folk. Lärjungarna är irriterade och vill köra iväg henne. Jesus ger henne ett inte så lite nedlåtande svar när han jämför henne med en hund – ett orent djur för judarna.
Men den okända kvinnan står på sig, jag tycker nästan att hon gör en pudel, alltså lägger sig helt platt med orden: ”Men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.” Och då säger Jesus att det får bli som hon vill.
Den här texten säger en hel del om Jesu samtid och hur människor från olika grupper såg på varandra. Där någonstans säger den också något till mig idag. Fast våra kanaaneer har andra namn, som våra invandrare. För några hundra år sedan räckte det med avståndet till grannbyn för att folk skulle vara misstänksamma mot varandra.
Vi människor verkar i alla tider ha velat dela upp varandra i olika grupper. Ofta med syftet att göra tydligt vilka som är vi och de. I Jesus ser jag en människa som vågar gå utanför sin samtids fördomar. Det finns fler exempel som den Samariska kvinnan och den romerska officeren och ofta blir lärjungarna upprörda över hur Jesus beter sig.
Jag vet att det bara finns en mänsklighet och att det bara finns en värld och den delar jag med alla andra människor. Men rädslan för den andra finns också hos mig om jag vågar se djupt inom mig själv. Hur tänker du, Jenny, kring detta? Eller läser jag in allt för mycket i en enskild bibelberättelse?
Bästa hälsningar Johan
Kommentera det här inlägget