Psaltaren 32:1-5
Lycklig den vars brott har förlåtits och vars synd har plånats ut! Lycklig den vars skuld har avskrivits av Herren och vars sinne är utan svek! Så länge jag teg tynade jag bort. Jag jämrade mig dagen lång, dag och natt låg din hand tung på mig, jag blev som en åker i sommarens torka. Då erkände jag min synd för dig, jag dolde inte min skuld. Jag sade: Jag vill bekänna mina brott för Herren. Och du förlät min synd och skuld.
Jenny skriver:
Det är en sådan lättnad. Den där gången när man ber om syndernas förlåtelse, som så många gånger förr, men det plötsligt går upp för en att det skulle kunna vara möjligt. Det är inte intellektet som inser det, logiken kommer att fortsätta vara motsträvig, men det finns ju fler delar av oss än hjärnan som kan upptäcka saker.
Magen, ofta, för mig är det magen som upptäcker det där som tillskrivs hjärtat. Förälskelse till exempel, det är i magen någonting landar och lyfter, flyger och fladdrar. Det är i magen som besvikelsen svider och ilskan vaknar. Det är också i magen som lugnet lägger sig när nåden når fram. Vi är alltid förlåtna när vi ber om det och alltid oändligt älskade av Gud. Men inte alltid av oss själva och det är det som gör det så svårt för hjärnan att acceptera. Det är en fantastisk känsla de gånger som hjärnan (”inte kan jag bli förlåten det här, jag som inte är värd att…”)håller tyst. Det är allt som behövs för att magen ska få en chans att förstå i fred. Men om det inte har hänt dig ännu: oroa dig inte. Glädjen i att vara omsluten av nåd kan bära oss genom livet, men den är inte ett krav. Kärleken finns här, alltid, utan min prestation.
Kommentera det här inlägget