Käre Johan!
Nu när vi har brevväxlat en hel vecka känner jag att vi kan börja vara lite mindre formella. Man lär trots allt känna varandra på djupet ganska fort när man börjar prata om de större frågorna, bortom ifall kaffe eller te smakar bäst, bortom budgetansvar och inköp, ja till och med bortom planering av församlingens verksamhet, hur viktig sådan än kan vara. Tro är något som bor djupt inom oss och när vi börjar berätta för varandra om hur vi tror, då kan det hända saker.
Som den där gången då jag hade förmånen att besöka Guds hus i Fisksätra och prata med människor som varje dag funderar över tro och hur den kan brygga broar över gränserna, i det här fallet religionsgränserna, mellan människor. Jag minns starkast när jag tog av mig skorna för att kliva in i moskén och blev mött av imamen som hälsade välkommen och efter en stunds småprat förtroligt lutade sig närmare mig och sade: ”Vi kommer att ses i himlen, eftersom det bara finns en Gud. Men det där med Jesus, det kommer ni att få problem med!” Och så skrattade han så att det dansade solkatter i hans ögon.
För visst har du alldeles rätt, Johan, vi människor är rädda för varandra. Det verkar vara djupt nedlagt i oss, kanske av evolutionen som sett till att just vi blivit vi med hjälp av generationer av lärdomar om vad man ska vara rädd för. Idag behöver vi inte oroa oss fullt lika mycket för de sabeltandade tigrarna och kanske leder det till att vi lägger än mer energi på att fundera på om främmande människor nog inte utgör ett hot trots allt.
Men vilka är egentligen främmande människor? De är bara främmande så länge jag inte lär känna dem. Så om jag ska kunna fortsätta vara riktigt rädd för andra människor så måste jag se till att inte lära känna dem. För om jag gör det, med ett rättvist och öppet sinne, så blir det så oändligt mycket svårare att behålla dem i de fack där jag tryggt har placerat dem.
Människor överraskar en nämligen ofta. Det kan ta ett bra tag innan man når dit, för de där kategoriseringarna som jag gjort sträcker sig ofta så långt att jag tolkar allt utifrån dem, hittar bevis för mina egna teser om människor och hjälper mig att avfärda dem. Men bortanför och innanför? Oj, vilka djup det finns i oss människor. Vilka gudsbevis som finns nedlagda där, som skatter i våra själar.
En fin sak med att vara präst är att kragen ofta ger mig en snabbfil in i människors tankar och hjärtan. Förbi kategoriseringarna. Ofta i samband med begravningssamtal och andra själavårdande samtal. När livet står på sin spets. Då har vi inte tid att hållas med de där dumheterna, då behöver vi se varandra om vi ska kunna erbjuda varandra tröst.
Och det är det som den kananeiska kvinnan i gårdagens evangelietext, som du skriver om, gör. Hon har inte tid med kategoriseringarna. Hon bryr sig inte ens om att hon faktiskt tycks bli diskriminerad av självaste Jesus. Hon har ett ärende så akut och viktigt, hennes älskade dotters hälsa, att allt annat blir till stoff och aska. Hon kliver över alla gränser, alla tankar om värdighet och att veta sin plats och hon vågar vara sårbar. Så blir hon, som accepterar att bli liknad vid en hund, ett exempel för oss alla. Ett exempel på mod och på en tro som bär genom de dyigaste vatten.
Så avslutar jag mitt brev med ännu ett exempel, Jakob, han som inte ger upp utan kämpar genom natten och får sin höft slagen ur led, för ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig”.
Håll ut i tron, Johan.
Vänliga hälsningar
Jenny
1 Mos 32
Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde.
När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra.
”Släpp mig”, sade mannen, ”dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.”
Han frågade honom: ”Vad är ditt namn?” — ”Jakob”, svarade han.
Då sade han: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.”
Kommentera det här inlägget