Du ÄR förlåten

Kära Jenny!

Så underbart att få ett barnskratt som hälsning. För mig blir också ett barnskratt en påminnelse om tidens gång. Nyss var mina egna barn små skrattande treåringar. I vart fall är det nyss i mitt minne även om jag vet att de båda raskt närmar sig de trettio.

Varje tisdag får jag numera se en patrull småttingar gå genom min trädgård till deras ”stora” skog vid eken i prästgårdsparken. De ser mycket mindre ut i sina reflexvästar än vad mina egna barn gjorde i deras ålder. Det är naturligtvis helt fel, men en sådan narr är tiden.

Den har veckans brev har handlat mycket om längtan.  Kanske har Coronan gjort oss ännu bättre på att längta. Min fru säger att jag pratar mycket mer med de få människor jag möter nuförtiden, det är nog också en coronaeffekt. Jag babblar med okända människor i en affär när jag för en gång skull måste in till Örebro för att handla, jag fastnar utanför ICA ännu längre än tidigare. Jag har ibland tänkt att det skulle vara skönt att vara eremit, nu inser jag att jag skulle blivit en urusel enstöring, mitt behov av socialt liv överraskar till och med mig själv.

Och vi som fått glädjen att bli föräldrar vet ju att det aldrig kommer en dag då jag upphör att vara mamma eller pappa. Relationen förändras genom åren men jag kommer alltid att vara barn till mina föräldrar liksom jag alltid är förälder till våra barn. Ingen människa är en ö skrev John Donne, vi är alla delar i väldiga arkipelager som sträcker sig över tiden och rummet.

Så är den andra fasteveckan slut och en ny börjar i morgon. Texten för idag är helt kort ur psaltaren:

Av David, en dikt. Lycklig den vars skuld har avskrivits av Herren och vars sinne är utan svek.

Att stå i skuld till någon passar inte in i vår moderna självbild. Var det inte förre statsministern som skrev att ”den som är satt i skuld är icke fri” – han kunde låta som en gammaldags predikant ibland Göran P. Idag ska vi vara självständiga och inte beroende av varandra. Men om vi människor inte bara söker gemenskap utan är gemenskap då är jag alltid beroende av någon annan.

Det jag vill avsluta denna vecka med är att påminna mig själv, dig och alla andra om att vi får vara lyckliga. Hur David tänkte vet jag inte, men det Jesus säger till de människor han möter är ”Du är förlåten”. Inte du blir förlåten om du gör si eller så utan du Är förlåten, i presensform här och nu.

Jag tror vi skulle kunna gå så mycket lättare genom livet om vi inte bara säger detta utan också försöker leva så. Inte minst i relation till oss själva. Det gäller inte bara andra utan även mig – också jag är älskad av den Gud som älskar att älska.

Med önskan om att kärleken och Gud skall växa inom oss!

Johan