Käre Johan!
Tack för gårdagens brev, som andades hopp och framtidstro mer än något annat. Bara så, tänker jag, som du gjorde igår: genom att inte blunda för mänsklighetens oerhörda utmaningar men att heller inte känna uppgivenhet inför dem, kan vi fortsätta framåt.
Så får vi, som Paulus eller möjligen någon av hans lärjungar, skrev i brevet till efesierna, ta på oss Guds rustning och hämta styrka i hans oerhörda kraft.
Jag har tänkt en del på ondskan inom mig själv på sistone. När jag gör det så blir den inte svart eller vit, inte änglalik eller utklädd till djävul. Det blir många nyanser, en del av skinande vitt trots allt, och jag har inte hittills hittat någon nattsvart, men mycket däremellan. För det är en sak att ställa upp på tanken ”det finns gott och ont i alla”. Det är en annan sak att flytta in den i sig själv. Om jag ska försöka se på mig själv, eller in i mig själv, med någon slags nyktra ögon så hamnar de flesta av mina tillkortakommanden i lådor där jag kan packa ned saker orsakade av diverse mindre smickrande egenskaper, såsom: lathet, dumhet, dålig självkänsla, dåligt självförtroende och bristande tillit till mig själv och andra. Men ingenting har jag hittills lagt i lådan ”det här gjorde jag med flit, utifrån en önskan att vara ond”.
Inte ens angående de allra allvarligaste saker jag någon gång anklagats för har jag efteråt tänkt ”så går det när man tänker ut en ond plan”. De värsta misstagen har sin grund i de två första kategorierna ovan, lathet och dumhet, som jag tycks vara förmögen till. Kampen mot ondskan inom mig själv bör i så fall, logiskt sett, bli en kamp mot dessa egenskaper, och för andra, mer ljusskimrande, som jag dag för dag bör öva på att ge allt mer plats.
Men så har jag inte begått de allra tyngsta synderna. Jag har inte valt ett kriminellt liv och jag har inte fysiskt skadat någon annan till exempel. Hur ser det ut inuti dem som gör det? Är det nattsvarta mer dominant där? Eller ser de också på sig själva som i grunden goda människor, som ”råkar” göra ont? Domineras de av starka egenskaper såsom dem jag räknat upp, dumhet och lathet till exempel, som aldrig motarbetas och bekämpas? Eller hur kan det bli som det blir i vissa människoliv? Vad tror du?
För hur vet man egentligen riktigt säkert att det är en annan som har en skev självbild? Den som jag mäter onda gärningar hos, alltså objektivt sett onda som i exemplen ovan, om den personen tänker om sig själv att den är i grunden god – vad säger det om min egen övertygelse om detsamma? Ska en domstol, bestående av människor, fälla domen? Eller ska vi nöja oss med att det finns ont och gott i världen och låta Gud vara vår domare på den yttersta dagen?
Att känna sig själv, att våga se efter hur nyanserna inuti ser ut, är i alla fall viktigt, det är jag säker på. Annars är det lätt gjort att någon annan får färga mig. En anklagelse som jag inte får eller kan värja mig mot kan plötsligt fälla mig, placera mig i ett fack och om jag själv börjar tro på den är jag illa ute. Att leva i relation till människor är att ta en stor risk att människor dömer en, kanske på helt orättvisa grunder. Det måste jag ibland helt enkelt kunna leva med.
Tack för hjälpen med att hålla fast i det ljus som gör att vi tillsammans kan våga utforska också mörkret!
I vårsolen, varma hälsningar
Jenny
Ef 6:10
Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska grepp.
Kommentera det här inlägget