It all boils down to love

Kära Jenny!

Ja den Gud som åkallas av olika stridande arméer känns verkligen långt borta. Av alla krig som människor utkämpat har dessutom de ofta blivit än värre för att Gud blandades in, även om de olika furstarna oftast mest var intresserade av att använda Gud som ett vapen bland andra.

Efter några dagar med Goljat så kommer nu helt andra tongångar från Paulus:

Ta alltså Gud till föredöme, som hans älskade barn. Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud. (Efesierbrevet 5:1-2)

Här är Jesus som älskar världen så långt som det är möjligt, ända in i döden och bortom den.

Det fanns ju en mängd olika offer i templet, blodiga och oblodiga. Även att tända rökelsekaret sågs som ett offer, för kådan i rökelsen omvandlas till just väldoftande rök som stiger uppåt som våra böner.

Luktade Jesus gott? Jag vill tro det, han jämförs i julpsalmen med en ros: Den späda rosen fina som doftar salighet. Dofter är speciellt, i vart fall för mig och liksom musik kan föra mig till en annan plats så kan en doft göra det. Dofter bär på minnen och väcker minnen inom mig.

Så när Paulus beskriver Jesus som ett välluktande offer så känner jag inte doften av ett bränt får (den doften vaknade jag av under ett påskfirande på Kreta för många år sedan och den var hemsk) utan som doften av rökelse blandat med rosor.

Men det är ju inte doften som står i centrum här egentligen utan att vi ska leva i kärlek.

Vissa människor tycker att det pratas för mycket om kärlek i kyrkan. Jag tror inte att det är sant, fast ibland skulle det kanske vara mindre prat och mer handling.

Min engelske prästkollega brukar säga att ”It all boils down to love”, vilket betyder att allt kokar samman till kärlek. Jag ser framför mig en stor gryta med sky som ska kokas samman, reduceras som det heter på kockspråk. I den här grytan är det hela tron, allt mänskligt och gudomligt som sjuder i grytan. När allt kokar samman, då alla oväsentligheter är borta, så återstår det bara en liten mängd men oändligt värdefull. För där i botten finns nu ren kärlek, den enda kraft som kan förändra oss, mig och världen.

Jag kanske skulle pröva på att bli alkemist. Inte för att söka efter de vises sten, den som kan förvandla vad som helst till guld och ge evigt liv. Utan för att söka den rena kärleken som är Gud och som kan förvandla allt till sig själv.

Så kan tankarna gå en snökall eftermiddag i mars.

Med önskan om att leta efter den himmelska kärleken

Johan