Livets bröd

Kära Jenny!

Ja, stororden behövs ibland – vad ska vi annars sträcka oss efter? Stororden utmanar och ger kraft, därför får dina tre från ditt senaste brev bära mig vidare i den goda kampen. Kampen som förs med Godhet, Rättfärdighet och Sanning. Ord som är större än jag själv, ord som kan hjälpa mig att se att jag finns i ett större sammanhang.

Idag är det söndag, och nytt tema. Det är midfastosöndagen som handlar om livets bröd.

Jag ser alltid den här söndagen som en rastplats i fastans långa vandring. Mitt i kampen får vi slå oss ner längs vägkanten för att vila och äta. För ingen orkar kämpa hela tiden, det behövs oaser i livet. Stunder där ljuset och lugnet bryter in. För att kunna vara människa måste jag ibland bara få vara.

För mig är söndagen en del av livets rytm och det har bara blivit starkare efter alla år som präst. Men nu inser jag att jag nog aldrig i vuxen ålder behövt ta en så lång paus från att vara med och fira söndagens mässa. Det är på dagen exakt fyra månader sedan jag senast tog brödet i mina händer, tackade och sa: ”Detta är min kropp som blir utgiven för er”.

Det känns redan som en annan tid, för vi människor glömmer snabbt och anpassar oss efter nya förhållanden. Men idag inser jag hur mycket jag saknar det, det är som en del av mig själv stängts av och satts på sparlåga.

Jag ser verkligen fram mot den dagen då gudstjänsten kan firas igen!

Jag tror att det finns en djup hemlighet i att den kristna gudstjänsten är en gemensam handling och en måltid. Den kristna tron inbjuder oss att leva våra liv tillsammans med andra.

Gudstjänsten är på det sättet ett vaccin mot egoismen som du skriver om som vår tids stora sjukdom. Jag har alltid tyckt att Martin Luthers beskrivning av människans ursynd träffar rätt också i vår tid. Vår frestelse är att bli incurvatus in se säger han på latin, inkrökt i sig själv blir det på svenska. Inkrökta i oss själva så ger vi egoismen och självförhärligandet fritt spelrum. Men i gudstjänsten är vi en del av ett kollektiv, inte bara här och nu utan i alla tider.

Vi lyfts ut från oss själva och in i ett sammanhang. Vi delar samma bröd och kalk, vi delar ord och texter med människor för och efter oss, vi blir människor i ordets djupaste mening.

Så efter ännu en söndag då jag gått till kyrkan för att låsa upp kyrkorummet för de som söker dess stillhet och ljus, så längtar jag efter att inte möta en tomt rum. Jag längtar efter ett rum i rörelse där Robert eller Frida övar på orgeln när jag kliver in genom porten. Där vaktmästarna gör i ordning allt för gudstjänstens start och där gudstjänstdeltagare och kyrkvärdar kommer in genom porten. Allt för att vi på nytt tillsammans ska få fira gudstjänst. Och kanske sjunger vi Grundtvigs och Liedgrens ord i psalmen 258: O kärlek, som har en sprudlande källa av liv för envar. Du fyller, i kraft av vår frälsares ord, välsignelsens kalk på hans heliga bord. Din hälsodryck bjud oss härnere och bliv vårt eviga liv.

Varma hälsningar Johan

Johannes 6:8-13

”En av lärjungarna, Simon Petrus bror Andreas, sade: »Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men vad förslår det till så många?« Jesus sade: »Låt folket slå sig ner.« Det var gott om gräs på den platsen. Och de slog sig ner – det var omkring fem tusen män. Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut åt dem som låg där, och likaså av fiskarna så mycket de ville ha. När de hade ätit sig mätta sade han till lärjungarna: »Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars.« De samlade ihop dem och fyllde tolv korgar med de bitar av de fem kornbröden som hade bliv”.