Oändlig nåd

Käre Johan!

Vi fortsätter att tacka Gud, idag med ord ur Psaltarens psalm 107: Tacka Herre, ty han är god, evigt varar hans nåd.

Det är en nåd att få vara människa. En gåva som vi har fått gratis, och det verkar som att vi inte ens har bett om den. Vårt liv startar inuti en annan människas kropp och sedan växer vi om vi får fortsätta vara nära människor, men krymper om vi inte får leva i gemenskap. Den som sällan eller aldrig har fått leva nära en annan människas hud går knappt att hålla ansvarig för sina handlingar. Det har varit en stor och svår uppväxt för mig och i någon mån kan jag fortfarande inte fullt ut hålla med mig själv eftersom vi alla är människor som också är givna en fri vilja att använda till gott och ont. Men den som inte har fått leva i gemenskap, som liten aldrig blev sedd, som ung aldrig blev hörd, som sökte den gemenskapen överallt i allt utan att nå fram, den människan kan vi inte ställa samma krav på som på oss som fick känna en annans värme som små och som unga. Det är så grundläggande enkelt, att vi inte kan leva utan kärlek, men ändå så stort och så svårt.

Jag tänker mycket på det just i den här tiden när våren, lite tvekande, men ändå med en förunderlig envishet och kraft tar över vårt land på nytt. Det är inte ovanligt att människor mår lite dåligt på våren. Många slår upp alla sina portar och rusar frimodigt ut i solen och tar för sig. Men för andra är våren en tuff tid. En tid då det blir tydligt hur ensam jag är och hur solen inte kommer att läka alla mina sår. Rent biologiskt påverkar både solljusets återkomst och klorofyllet som träden på nytt fylls av också vårt mående. Det kan vara en rent kemisk reaktion att få en vårdepression.

Jag har samtal med människor som gråter eller bara grånar i den här tiden. Samtalen påverkar mig och jag bär med mig människorna i mina tankar, genom mina dagar och fram till mina kvällsböner där jag lägger dem till ro i Guds famn inför natten. Kontrasterna mellan mitt liv och den andres står så tydliga för mig. Jag fylls av ödmjukhet och en tacksamhet bortom ord. Dels för nåden som rör vid mitt eget liv. Dels för gåvan att få finnas ett ögonblick i ett annat liv, åtminstone finnas, som en närvaro i andra änden av en telefon eller skärm, och sedan i bön. Gud kan lyfta ensamhetens ok från människors axlar. Och vi har alltid chansen att vara hans redskap.

Tacka Herre, ty han är god. Hans nåd varar evigt.

Allt gott!

Jenny

Psaltaren psalm 107, vers 1-9

Tacka Herren, ty han är god,
evigt varar hans nåd.

Så skall de befriade säga,
de som Herren befriat ur nöden

och som han har hämtat hem från alla länder,
från öster och väster, norr och söder.