Käre Johan!
Vi har nått Jungfru Marie bebådelsedag. Det betyder alltså att det är nio månader kvar till jul? Hisnande att tänka sig, livet går för fort om man börjar se framåt i så stora språng. Men, det är klart, om man är gravid, då kan man förstås inte låta bli. Oavsett hur dagarna rör sig, fort eller långsamt, glädjefyllda eller tyngda, så ser den väntande framåt åtminstone någon gång varje dag. Hur blir det då? Hur kommer livet att förändras? För var och en av oss som någon gång varit i den typen av väntans tider inser att livet kommer att förändras, på djupet och för alltid. Men hur, det kan vi aldrig förbereda oss på, oavsett vilket barn i ordningen det är vi längtar efter.
Det finns mycket man är rädd för när man väntar barn. Jag pratar ju av egen erfarenhet, dels för att jag har en treåring och dels för att det är en liten livlig människa som far runt inne i min mage och sparkar på mig i detta nu. Min största rädsla är Corona, just nu. Jag har varit rädd för det där viruset sedan det kom, men att ha en till människa som kan fara illa, inuti sin egen kropp, det lyfter oron till nya höjder. Sedan oroar jag mig för framtiden förstås. Hur det kommer att bli, om jag blir en bra tvåbarnsförälder, om jag kommer att älska min andra unge lika gränslöst som min första (jag förstår med intellektet att jag såklart kommer att göra det, men eftersom min första unge är jordens största underverk så är det ju ändå svårt att sätta sig in i att det finns så oändligt stor kärlek att känna för en till), om jag kan erbjuda mina barn all slags trygghet de behöver: frihet, ekonomisk trygghet, vänner, en god självkänsla. Ja, den här listan kan fylla ett helt brev, en förälders oro startar i det där ögonblicket då det går upp för en att det lilla livet är på väg och upphör… aldrig igen.
Och så Maria då. Som inte bara är som jag, en vanlig kvinna, med ett vanligt barn, ett vanligt jordens största underverk, i magen. Utan som dessutom inte alls var beredd. Hon har inte gift sig än. Och barnet ska kallas den högstes. Maria säger i dagens bibeltext, till synes helt lugnt, till ängeln: Hur ska detta ske?
Fast det där är fusk och retuschering som historien sysslat med, det tror jag i alla fall. Jag tror hon gråter, kastar sig på marken, river sitt hår och skriker åt ängeln. Gud väljer ju denna mycket jordiska, mycket mänskliga, väg till frälsningen av en anledning: att den ska vara just jordisk och mänsklig. Nära. Jesus förstår i sin egen kropp vad det är att vara människa, Gud går mitt ibland oss. Hans mamma bär honom inom sig, såsom kvinnor burit barn inom sig i alla tider, med kärlek och oro.
Så ser Guds allra mäktigaste verk ut.
Det är en viktig sak som vi aldrig får glömma bort. Gud är helig, stor, alltid större. Men Gud är också så nära som mitt nästa andetag.
Varma hälsningar
Jenny
Luk 1:30-35
Då sade ängeln till henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud.
Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus.
Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron,
och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.”
Maria sade till ängeln: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.”
Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son.
Kommentera det här inlägget