Käre Johan!
Ack, att få vandra! Och att sedan få vila, med vandrarens trötta fötter och det på något sätt renade, upplyfta inombords. Jag saknar mina vandringar och mina promenader. De kommer tillbaka, när foglossningen har släppt sitt grepp om kroppen, men det är svårt att hitta andra pauser i tillvaron som ger samma vila för tankarna och rörelseglädje, tycker jag. Det är inte konstigt att meditativa vandringar, andaktsvandringar och korta och längre pilgrimsvandringar är så populära och har varit det i alla tider. I naturen och i kroppens rörelse finns gudsnärvaron nära och påtaglig. Och i skoskaven det djupt mänskliga.
Idag funderar jag kring fortsättningen på bibelordet där Maria får veta att hon väntar Jesus. Ängeln berättar också för henne att hennes släkting Elisabet ska få ett barn, fast allt ju pekat på att det är omöjligt för henne, efter alla år av försök och efter att nu ha passerat barnafödandets ålder. Men för Gud är ingenting omöjligt.
Jag tycker att det är det mest lugnande ängeln får säga till Maria. ”Var inte rädd” är ju möjligen en bra uppmaning, men jag har så oerhört svårt att se en ung flicka i den situationen kunna ta till sig den: ”Jaha, jag ska inte vara rädd, nej men då så”.
Men att hennes släkting också har blivit vidrörd av ett under måste vara lugnande för Maria. Att inte vara den enda utvalda. Att ha någon som man kanske kan prata med och dela oro med. Elisabets son, Johannes döparen, går ju inte heller något lätt liv till mötes, i det kan de två släktingarna säkert finna varandra och kanske lite tröst, oavsett åldersskillnader.
Det har blivit grått ute igen, vädret skiftar hastigt och våren tvekar, all vår heta längtan ska åter bindas i det frusna bitterbleka, som Karin Boye skrev. Varje år, denna längtan, dessa bakslag; tussilago i dikeskanterna, små hårda snökorn i vindbyarna. Fastan har känts lång i år. Jag tog i dess inledning fasta på Jesu ord om att vi inte ska stå i gatuhörnen och be för att människor ska se hur fromma vi är, inte högljutt bevisa för alla vad vi lyckas avstå under fastans tid. Fastan är mellan mig och Gud, min chans till att umgås på ett avskalat och nära sätt som kanske bara erbjuds just under denna del av kyrkoåret. Det jag avstår från, inte mat eller dryck eftersom jag bär ett liv till under mitt hjärta, utan något annat som annars roar mig och upptar en del av min tid, känns avlägset vid det här laget. Det är lätt att tänka att jag nog aldrig kommer att plocka upp denna (o)vana, men jag vet ju hur det är, när motivationen slirar och den uppmätta tiden är slut så är det snart som förr igen. Men det jag lagt till under fastan, den extra bönen, tiden för samtal med Gud som jag får en påminnelse om genom ett pling i min telefon, den tror jag att jag kommer att behålla. Jag har så långt till biskop Johans självdisciplin, att stiga upp extra tidigt på morgonen för att hinna med alla böner jag önskar, till exempel, att mitt lilla extrapling nog är värt att låta vara kvar. För samtal är viktiga, samtal mellan människor, och samtal med Gud.
Och brev, Johan, visst kan de vara viktiga också? Upprätthålla och till och med utveckla en hel relation i Coronavirustider, till exempel.
Med önskan om att dina fötter läker,
Jenny
Luk 1:31
Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden.
Ty ingenting är omöjligt för Gud.”
Maria sade: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Och ängeln lämnade henne.
Kommentera det här inlägget