Käre Johan!

Jag är så trött! Jag jobbar heltid, tar hand om en treåring och bär en bebis inuti min kropp – en dag kommer jag att se tillbaka på den här tiden och tänka: hur orkade jag? Men varje dag kommer, på något sätt nästan mot alla odds, med lite lite ny energi, även om man sovit dåligt och barnet frågat fyrtiotre gånger om mamma är där och någon startade en motorsåg (?!) klockan 5.30.

Småbarnsåren är en intensiv tid, det säger alla. Och sedan säger de, det som du skrev för ett par dagar sedan: det går så fort. Det går så fort förbi och sedan är barnen plötsligt vuxna.

Samtidigt gör det inte det. Samtidigt går det långsamt. När det är flera timmar kvar till nattning, partnern är ute och jagar något djur som sluppit igenom elstängslet och man har slut på lekar, då går det långsamt. Eller när barnet har feber och måste sova sittande upprätt mot mammas bröstkorg för att alls kunna andas, då går det superlångsamt. Eller när man är iväg hela dagen och inte har fått se sin skatt och vet att det tar fyrtiofem minuter att köra hem från jobbet – långsamt.

Tid är relativ. Det är visst, har jag hört, rent vetenskapligt till och med, relativ, fast den där rumtidens krökning förstår jag mig inte på, trots att jag är väldigt förtjust i Einstein.
Tid som vi inte vet något om, som är utmätt, men inte av mig. Tid som är helig, när barnet skrattar och dansar. Liv.
En sådan tacksamhet jag skulle känna om jag en dag får skriva som du: det gick så fort och nu är de stora! Det är min djupaste önskan att få följa dem dit. Bära dem genom allt de måste vara. Då vill jag sjunga med psalmisten: Tacka Herren med sång, lovsjung vår Gud till lyra.

Men tänk också hur oerhört relativ tiden är i nästa vecka, den som vi först kallar stilla och som sedan blir påsken. Långfredagen, som har ett så passande namn på svenska, för jag kan tydligt se hur det känns som att just den fredagen aldrig ska ta slut. Om man är Maria. Vi är alla Maria.

Och sedan påskdagen, med sin osannolika vändning, ska vi hinna med allt firande som en sådan dag förtjänar, då går det fort, för dagar som är fyllda av fest blir alltid fartfyllda dagar som lämnar en utmattad efter skymningen med en lätt förundran: vad hände egentligen? Nej, tur då att vi tar oss tid, att vi firar påskens under ordentligt sedan, under fyrtio, femtio dagar fram till Kristi himmelsfärd och pingst.

Nu drar det ihop sig. Har du förberett dig ordentligt, Johan? Kanske den här brevväxlingen, vår blogg, har hjälpt dig? Det har den gjort för mig. Jag känner mig närvarande. Redo att ta emot påskens budskap på nytt nästa vecka.

Med förhoppning om god tid

Jenny

Psaltaren psalm 147, vers 7-15

Tacka Herren med sång,
lovsjung vår Gud till lyra,

han som täcker himlen med moln,
som skänker regn åt jorden
och låter gräset gro på bergen,

han som ger föda åt djuren,
åt korpens skrikande ungar.