Lidandets gåta

Heb 5:8

Fast han var son lärde han sig lyda genom att lida.

Jenny Holmberg

Jenny skriver:

Denna världens lidande. Det är så svårt att begripa sig på. Om det är meningen att man ska lära sig någonting genom det så är det när man står med lidande upp över näsan, när man håller på att sjunka i kvicksanden, svårt att känna tacksamhet över lärdomarna. Efteråt kanske. När smärtan klingar av och lidandet blir ett imperfekt. Kanske kan man då ibland lära sig något stort om livet, något viktigt som gått förlorat lidandet förutan. Något om kontrasterna, om att njuta av att slippa lidande, om att ta vara på, kanske.

Men det största jag lärt mig om livet genom det lidande som mitt liv burit till mig är att det finns lidande som är helt meningslöst. Lidande utan mål. Lidande utan mening. Goda människor får stå ut med eländiga saker, helt utan egen förskyllan, helt utan att de behövde lära sig något särskilt. Lidande är orättvist och urskiljningslöst och det gör väldigt ont att inse, men det är så, man måste vara krass: Det finns helt och hållet meningslöst lidande och i vilket ögonblick som helst kan det drabba dig, eller mig, eller någon vi älskar.

En del människor jag möter har svårt för det lidande jag tror på. Nu är det ju inte själva lidandet som är grunden i det jag tror på utan den ultimata segern över allt meningslöst våld, och det vackra i att Guds son fullt ut förstår mänsklighetens villkor. Men ändå, nog är lidandet centralt i den kristna läran, att bli uppspikad på ett kors för att bära andra människors synd. När människor som själva står mitt uppe i sitt eget lidande bedjande ser mig i ögonen och ställer frågan så önskar de att jag, som studerat så länge, som är teolog, ska ge dem ett begripligt svar.

Allt jag har är detta: Ja, lidandet är obegripligt. Men kärleken ska övervinna det.