Bäste Johan!

Jag har alltid velat börja ett brev så: bäste denochden. Det kanske beror på att jag spenderat så många timmar med gamla brev, skickade mellan släktingar som för länge sedan lämnat jordelivet men utan vilka jag inte ens skulle finnas till. Där någonstans, i den lite vördnadsfulla och väldigt trevliga tonen som nästan alla de där breven klingade av samlade jag på mig en rad vackra uttryckssätt som idag låter ålderdomliga. Men kanske att det kan passa här, ett ”Bäste” som inledning på vårt allra första brev i den brevväxling om omkring fyrtio dagar som nu följer?

Du, Johan, är ju kyrkoherde i församlingen där jag är komminister. Du är därför min chef, men också min kollega, kamrat och en funderande teolog, liksom jag. Det är väl i de sistnämnda rollerna som du och jag kommer att mötas i den här brevväxlingen, i tankar om stort och smått som har med Gud att göra. Teologi helt enkelt, tankar om Gud.

Jag minns när jag var ”ny som kristen”. Det är jag egentligen osäker på om jag tycker att någon någonsin är eftersom jag tror att längtan efter Gud finns nedlagd i oss sedan långt innan vårt första andetag, men det är en annan teologisk tråd att dra i. Så, när jag nyligen upptäckt att jag var kristen, då var jag otroligt nyfiken på allt som hade med Gud, Jesus och tro att göra.

Nu, Johan, har ju du och jag levt några år som kristna. Men inte har vi väl förlorat den där första nyfikenheten? Det vill jag i alla fall inte tro. För det är den som bär framåt, det är den som innehåller nycklarna till ett lyckligt kristet liv: jag vet inte allt, jag är troende och jag får för alltid fortsätta vara nyfiken på Gud. Om jag minns det minskar risken för brist på ödmjukhet, tänker jag. För hur mycket teologi jag än läst på universitetet och hur många böcker jag än plöjt efter det så VET jag egentligen inte ett dugg mer om Gud nu än jag gjorde där alldeles i början. Jag vet oändligt mycket mer om vad många människor tänkt och tänker om Gud genom tiderna, men det är ju en annan sak. Jag vet mer om vad jag tror, men tron är varken större eller mindre. Tron är något levande inom mig, som ibland är självklart lysande vackert och som ibland hukar i skuggorna när tvivlen kommer. Vackert så, att det får vara så, ett helt liv, utan att vi någonsin behöver känna att vi ska ”nå fram”.

Idag är det första söndagen i fastan, med temat Prövningens stund. Det temat ska få prägla vår brevväxling den här första veckan. ’Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.’ Och så ska vi dela det bröd, som vi ändå trots allt behöver för vår överlevnad, rättvist och systerligt, med alla på jorden. Jojo. Det är inget litet uppdrag det, som fastan vill påminna oss om. Eller vad tänker du, Johan?

Bästa hälsningar

Jenny

Prövningens stund

Matt 4:1

Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen.
När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig.
Då kom frestaren och sade till honom: ”Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd.”
Jesus svarade: Det står skrivet: ’Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.’

Matt 21:12-13

Jesus gick till templet och drev ut alla som sålde och köpte där. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han sade till dem: ”Det står skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni gör det till ett rövarnäste.”

Jenny skriver:

Rättmätig vrede är en kraft. Som om den vore nedärvd genom generationerna sedan tidens början ligger den någonstans i min klangbotten, precis som i din. Men vi har lärt oss att uppföra oss. Vi har vant oss vid bekvämlighet och vid konventioner. Vi är konsekvensberäknande. De flesta av oss tänker och låter tanken bli som bomull eller grindar av järn runt den rättmätiga vreden. Vi stänger in den.

Låt mig klargöra att det är just rättmätig vrede jag talar om. Inte ilska, inte vrede i största allmänhet, inte känsloutbrott som vi släpper lös utan att kunna kontrollera. Nej, jag talar om den vrede som är sund och vis och som bor jämte kärleken. Vreden över att det enda som är mer lönsamt att sälja i världen än narkotika är kvinnors och barns kroppar. Vreden över att det bara krävs förmögenheten hos åttio av världens rikaste personer för att komma upp i samma summa som halva jordens befolkning äger, sammanlagt. Vreden över att misshandlande vuxna fortsätter att äga rätten till sina barn. Den vreden talar jag om, den rättmätiga vreden, som är en urkraft, oförvanskad och fri om vi låter den vara det.

Vad skulle hända om vi oftare lät bli att vara städade svenskar som stannar i vår egen komfortzon? Vad skulle hända om vi offrade något av oss själva för andra människors rätt till värdighet? Skulle vi kunna förändra världen om det inte vore så viktigt att ha råd att resa till diktaturer för att sola två veckor varje vinter?

Kanhända skulle det viskas och muttras om oss. Kanhända skulle vi kallas dårar, som snickarsonen från Nasaret.

Kanhända skulle det också berättas om oss, i två tusen år.

Fredag 27/2 Danielsboken 9:3-2

Jag vände mig till Herren Gud med bön och åkallan och höll fasta i säck och aska.

Jag bad till Herren, min Gud, och bekände:

”Ack, Herre, store och förfärande Gud, du som troget håller fast vid förbundet med dem som älskar dig och håller dina bud!

Johan skriver:

En gång sjöng jag med en kör från Uppsala i Linköpings domkyrka. Vi var en liten dubbelkvartett där var och en oftast var ensam i sin stämma. Det är och förblir det svåraste och roligaste jag gjort i körsammahang. I Linköping var det den kvällen många som drog omkring och skränande – såsom det ibland är i städer. Genom de tunna glasfönstren i domkyrkan hördes deras hesa röster. Så började vi sjunga, helt stilla i den väldiga akustiken: ”Let all mortal flesh be silent and stand in fear and tremble” (Låt alla dödliga tystna och stå darrande och fyllda av fasa). När den första frasen klingat ut var det alldeles tyst utanför, inte ett ljud hördes längre från gatorna. Effekten var i sig nästan skrämmande.

Du ska frukta och älska Gud skriver Luther i katekesen och det låter hopplöst gammaldags. Inte ska vi väl skrämmas med hjälp av Gud, det hör ett ihop med ett annat samhälle och en annan tid som vi vill lämna bakom oss.

Men är lydnad och underkastelse det samma som gudsfruktan? Finns det något gott i det Danielsboken säger: ”Ack, Herre, store och förfärande Gud…”

Ibland känns vårt svenska språk så fattigt. På engelska finns ett ord som heter ”awesome”, Det betyder både stor, underbar och skräckinjagande. Gud är kanske som ett bergsmassiv som både kan vara vackert men också skrämmande för att det är så annorlunda.

När människor i bibeln möter änglar så blir de alltid först rädda. Det första ängeln måste göra är att lugna ner dem, som Gabriel säger till Maria: ”Var inte rädd!”

Men Gud, som är bortom, i och över allt – är inte också Gud på ett sätt så annorlunda att Gud blir förfärande. I C.S. Lewis Narniaböcker beskrivs Gud/Jesus som ett lejon – också det en bild som rymmer både skönhet och fara.

Kanske är den största faran i vår tid att Gud blir alldeles ofarlig, tam och menlös?

Men om Gud verkligen är GUD så finns det helt annorlunda alltid närvarande.

Eller för att avsluta på engelske: ”God You are Awesome!”

Matt 20:29-34

När de lämnade Jeriko följde mycket folk med honom. Där satt två blinda vid vägkanten, och när de fick höra att Jesus gick förbi ropade de: ”Herre, Davids son, förbarma dig över oss!” Folket sade åt dem att hålla tyst, men de ropade ännu högre: ”Herre, Davids son, förbarma dig över oss!” Jesus stannade och kallade till sig dem och frågade: ”Vad vill ni att jag skall göra för er?” De svarade: ”Herre, gör så att våra ögon öppnas.” Jesus fylldes av medlidande med dem och rörde vid deras ögon. Genast kunde de se, och de följde honom.

Jenny skriver:

Vad vill du att jag ska göra för dig?

Världens bästa fråga. Ställ den inte om du inte vill ha svaret.

Vad tror Jesus att två blinda män vid vägkanten önskar sig mest av allt? Troligen förstår han att de vill få synen tillbaka. Men han ger dem utrymme, bemödar sig om att ställa frågan, beredd att höra svaret. Vad vill ni att jag ska göra för er? Genom att de själva får formulera sin önskan påminner han dem om sitt absoluta människovärde.

Jag vill också göra det. Jag vill också våga fråga och våga bära svaret. För det är en sådan oerhörd glädje att få ha någon annans bästa för ögonen.

Psaltaren 31:2-6

Till dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig! Du som är trofast, rädda mig, lyssna på mig, skynda till min hjälp. Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. Ja, du är min klippa och min borg. Du skall leda och styra mig, ditt namn till ära. Du skall lösa mig ur snaran de gillrat, du är min tillflykt. Jag överlämnar mig i dina händer. Du befriar mig, Herre, du sanne Gud.  

 Johan skriver:

Tonåren är för många en jobbig tid och mitt liv var inget undantag. Familjen hade än en gång fått flytta för att min far skulle avancera i de militära graderna och jag trivdes inte alls i mina nya skola. Men bortanför skolan låg en sjö och bredvid sjön en kulle med stora ekar. Dom blev min tillflyktsplats. Där under trädens skugga kunde jag söka skydd, kunde jag fly bort ifrån allt och alla som plågade mig.   Jag tänker på den upplevelsen när jag läser psaltarpsalmen. Vi behöver ibland en tillflyktort, en asyl där vi kan söka skydd, för det är just det som ordet asyl betyder på latin. En plats där vi kan vara säkra från livets stormar för en stund.   Jag hade mitt träd som tonåring. Flyktingarna som söker sig till Sverige undan krig och förföljelse ser Sverige som sin tillflykt. Men psaltarpsalmen talar om ännu ett sätt att se på detta med asyl. En asyl som är oberoende av plats eller fysiskt rum – att ta sin tillflykt i Gud själv. ”Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning”. Vilken underbar bild av Gud! En klippa, en borg, en tillflykt mitt i livets stormar. I denna fasta vill jag be: Gud hjälp mig att våga fly till dig när livet pressar mig. Hjälp mig att finna ro din närhet.   ​

1 Mos 16 

Abrams hustru Saraj hade inte fött honom några barn. Hon hade en egyptisk slavflicka som hette Hagar, och en dag sade Saraj till Abram: ”Herren har gjort mig ofruktsam. Gå till min slavflicka, kanske kan jag få barn genom henne.” Abram samtyckte, och så tog Saraj, Abrams hustru, sin egyptiska slavflicka Hagar och gav henne åt sin man. Abram hade då bott tio år i Kanaan. Abram låg med Hagar, och hon blev havande. Men när hon märkte att hon väntade barn började hon se ner på sin matmor. Då sade Saraj till Abram: ”Denna skymf är ditt fel! Jag lade själv min slavflicka i din famn, men när hon märkte att hon väntade barn började hon se ner på mig. Herren må döma mellan mig och dig!” Abram svarade Saraj: ”Du bestämmer själv över din slavflicka – gör vad du vill med henne!” Saraj bestraffade henne, men då rymde hon. Herrens ängel fann henne vid en källa i öknen, källan på vägen till Shur. ”Hagar”, sade han, ”Sarajs slavflicka, varifrån kommer du och vart är du på väg?” Hon svarade: ”Jag har rymt från min matmor Saraj.” Då sade han till henne: ”Vänd tillbaka till din matmor och underkasta dig henne.” Och Herrens ängel sade: ”Jag skall göra dina ättlingar mycket talrika, så talrika att ingen kan räkna dem.” Herrens ängel sade till henne: ”Du är havande och skall föda en son, och du skall ge honom namnet Ismael, ty Herren har hört din klagan. Mer vildåsna än människa skall han vara, han skall slåss mot alla och alla mot honom. Öster om alla sina bröder skall han bo.” Hagar gav Herren, som hade talat till henne, ett namn: ”Du är Seendets Gud.” Ty hon tänkte: ”Har jag verkligen sett Gud och förblivit vid liv?”

 Jenny skriver:

Det är en mycket innehållsfylld text vi läser ur Gamla testamentet så här efter den första söndagen i fastan. Saraj, som senare får namnet som hon är mer känd under, Sara, säger åt sin man Abram, som senare blir Abraham, att han ska gå och göra hennes slavkvinna Hagar med barn. Barnet blir Abrahams förstfödde son Ismael, som i tystnad försvinner ut ur historien när Abraham får ett ”riktigt” barn med Sara, Isak, alla judars ursprung.

För ett modernt öra finns så många fel i den här texten att det skulle krävas en bok för att reda ut det. Vad är det för människosyn som visar sig här? Bara existensen av en slavkvinna får det att slå knutar i min mage. Och Saraj, hon ”ger bort” sin slavkvinna till sin make och säger att han ska skaffa barn med henne. Är det ens troligt eller har denna del av GT:s författare här gjort som så många andra och lagt ett ansvar på kvinnan som hon inte bett om? Frågorna får för tillfället vila till förmån till en kort kommentar om unge Ismael. Vad händer egentligen med honom, när pappa Abraham får sin Isak och glömmer att han redan har en son?

I 1 Mos. 21:8-21 blir Ismael fördriven tillsammans med sin mor därför att  Sara inte vill att Ismael ska ärva tillsammans med Isak. Ismael försvinner där ut ur Gamla testamentet, men dyker upp tolv gånger i Koranen istället. Han är enligt den muslimska traditionen förfader till profeten Muhammed. Kanske vill den här texten påminna oss, så här i fastans tid, om hur brott begåtts i alla släkten och att människor fått betydelse på olika sätt i olika traditioner, men att vi alla hör ihop. I vår tid kan vi behöva påminnelsen om att judar, kristna och muslimer inte främst är olika, vad än medievärldens dramaturgi lär ut.

Hebreerbrevet 4:14-16

”När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.”

Johan skriver:

Vad är det för Jesus som jag tror på? Är Jesus som Stålmannen som är starkare än alla andra och som osårad går igenom döden. Eller är han en teflonmänniska, för vilken allt mänskligt elände liksom bara glider av honom. Jesus har många titlar i bibeln och i kyrkans böner, men av alla tycker jag att den som betyder mest för mig är ”broder”. Det finns mer som gör oss lika Jesus än vad som skiljer oss åt, för Jesus är en människa, av samma kött och blod som vi. Det fantastiska med Jesus är när Gud vill komma oss människor nära så väljer Gud att bli en av oss och plötsligt så vet Gud som finns bakom, i och över allt hur det är att vara en ömtålig, svag och sårbar människa.

Jesus är ingen superhjälte, upphöjd över allt som vi människor måste brottas med. Han har varit barn som jag. Han har kämpat med tonåringens hormoner som rasar i kroppen. Han har frestats på alla upptänkliga sätt – men säger Hebreerbrevet – han var utan synd. Synd är ett ord som vi lätt snubblar över, men här står det för sin ursprungliga betydelse att Jesus inte missade målet. Han gick inte maktens väg utan svaghetens, han fortsatte att vara det vi människor är skapade till; varelser som återspeglar Guds ljus och kärlek.

Just för att han inte är en superhjälte så kan jag vila i att min broder vill lyssna till min röst när jag är svag.

Första söndagen i fastan

Prövningens stund

 Matt 4:1-11

Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig. Då kom frestaren och sade till honom: ”Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd.” Jesus svarade: ”Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.” Sedan tog djävulen honom med sig till den heliga staden och ställde honom högst uppe på tempelmuren och sade: ”Om du är Guds son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet: Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten.” Jesus sade till honom: ”Det står också skrivet: Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.” Nu tog djävulen honom med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade: ”Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig.” Då sade Jesus till honom: ”Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.” Då lät djävulen honom vara, och änglar kom fram och betjänade honom.  

Jenny skriver:

Ibland klagar jag över att jag som kristen får stå till svars för allt dumt som kristna gör och har gjort genom historien. Allt från maktdemonstrationer i Vatikanen till korstågen är på något sätt mitt fel. Häromdagen dök det upp en helt ny fråga som fick mig att känna samma slags stråk av uppgivenhet som när jag tidigare försökt förklara att jag inte var med på slutet av 1000-talet när kristna satte igång med korstågen och att jag aldrig har varit i Vatikanen. Jag fick frågan: Vad skiljer din glorifiering av Jesus från glorifieringen av profeter som Islamska staten, IS, nu sysslar med för att rättfärdiga sin krigföring? Det stora fantastiska med Jesus är offret han gör för mänsklighetens skull. Gud kommer till jorden som en människa som spikas upp på ett kors för att sona alla våra synder. Jesus är en martyr. Han uppmanar visserligen inte alla andra att också bli martyrer tills buskapet om Guds rike har spritts över hela jorden, men visst finns det något i vår tro som glorifierar den ultimata uppoffringen: att dö för någon annans skull. De unga män som reser till Syrien för att ansluta sig till den islamska staten är djupt övertygade om att det är deras syfte med livet att dö som martyrer medan de dödar andra för att jorden ska bli ett heltäckande muslimskt kalifat. Vi sitter vid våra svenska fikabord och ruskar på huvudet, eller svär åt det, eller byter samtalsämne, eller som några få av oss: engagerar oss på riktigt och gråter av sorg inför mänsklighetens dumhet. Men hur hjälper det? Män fortsätter att komma till arméerna, i en till synes oändlig ström från hela världen. Vad skiljer min glorifiering av Jesu offer från den islamska statens glorifiering av varje ung mans martyrskap? Jag skulle kunna svara med att räkna upp allt som är annorlunda med Jesu offer. Att Jesus inte tar livet av någon mer. Att han dör för hela mänsklighetens skull utan att kräva något av oss utom möjligen lite större dos av sunt förnuft. Att det inte är döden som vi glorifierar utan framtidshoppet som Jesus ger oss, ett hopp om liv, inte ett paradis där allt är bättre. Men jag vill svara med respekt för frågan. Har kristenheten någonsin använt martyrskap som en idealbild? Har kristna använt våld, ja rent av arméer för att sprida sitt kristna budskap? Säger kristna att vår bild av verkligheten är den enda sanna?
Svaret på alla frågorna är ja. Och likheterna med den Islamska statens budskap blir många. Det räcker visserligen väldigt gott med en enda skillnad, som ställer oss långt bort ifrån varandra, men det är ändå viktigt att våga tänka tanken. Kan det vara så att fienden på något sätt liknar mig, ja kanske på flera sätt än jag vågar tänka på?