Kära Jenny!

Vad skönt att höra att ord kan hjälpa! En sak jag lärt mig i livet är hur det viktigt det är att sätta ord på det jag känner, inte minst i nära relationer. När en känsla kläs i ord så går den att ta tag i, även om inte problemen är lösta så är det för mig i alla fall första steget vidare.

Men här har vi pratat om vikten av gråzoner i tillvaron och att vi människor har många bottnar, och så inser jag att de bibeltexter som vi ska utgå ifrån plötsligt handlar om något helt annat. In stormar den unge David och jätten Goljat. Det är som en seriestripp från Marvel comics, det amerikanska serieförlaget med alla sina superhjältar. Här är inga gråzoner, det är ont och gott i blodig kamp.

När barnen var små fick vi låna en tecknad film av några vänner om denna historia. Mycket var den filmen, men inte var den lämplig för barn, även om den byggde på en bibelberättelse. Blodet sprutade från Goljat när Davids sten träffar honom i pannan. Som så ofta i amerikansk kultur så är våldsskildringar inget som barn behöver skyddas ifrån, annat är det med allt som kan andas erotik – pussar och nakenhet är livsfarligt men våld går bra.

Jag vet inte hur du tänker Jenny, men jag tycker att det ofta blir problematiskt när bibelberättelser ska användas i mötet med barn, särskilt de små. Ta bara Noas ark som exempel. Den berättelsen anses ofta som gullig för att den innehåller en massa djur men egentligen är det en hemsk historia om en vred Gud och massdöd. Det är ju bara de som är i arken som överlever, alla andra går under i flodvågen.

Eller då berättelsen om David och Goljat. Det finns svårartade motiv som detta med den unge, ljushyllte och vackre David mot den store hiskelige Filisteen, det folk som alltid utpekas som Israels fiende nummer ett. Vill jag kan jag läsa in hel del obehagliga undertexter här som rasism, våldsglorifiering och annat.

Kanske är en väg att bearbeta dessa texter är att se att de är skrivna i ett underifrånperspektiv. Genom hela den gammaltestamentliga berättelsen är Israel ett litet hotat folk som alltid slåss i underläge. Ett folk som splittras och deporteras om och om igen i historien.

Men en sak är säker, jag tycker inte att det är lätt att predika över berättelser som denna. Och det allra svåraste är att på något sätt göra dem relevanta för vår egen tid och oss.

Det är ingen lätt uppgift att predika, det finns väl ingen annan yrkesgrupp än präster och pastorer som dagligen måste förhålla sig till flera tusen år gamla texter. Det är som att en läkare alltid först måste citera den gamle greken Hippokrates innan hen föreslår en modernare behandling. Samtidigt är det också det som är så fascinerade med att leva i kyrkans och trons värld. Tidsperspektiven är så hissnande, de intellektuella utmaningarna finns där hela tiden.

Ja så får vi se vad detta lite röriga resonemang gör för vårt fortsatta samtal.

Varma hälsningar Johan

1 Samuelsboken 17:40-42

”Han tog sin käpp, valde ut fem släta stenar i bäcken och stoppade dem i sin herdeväska, sin ränsel. Med slungan i handen gick han emot filistén. Filistén kom allt närmare med sköldbäraren framför sig. När filistén fick syn på David fnös han föraktfullt åt honom – det var ju bara en ung pojke, ljushyllt och vacker.”

Bästa Jenny!

När jag haft konfirmander så har jag låtit dem gå upp i predikstolen. Där har var och en av ungdomarna fått säga sitt namn med tillägget att ”jag duger”. Jag tror att jag lånat idén från någon präst jag träffat men vet inte längre vem. Bra idéer är sådana, de lever sitt eget liv och vandrar sina egna vägar.

Jag tänker på de tillfällena när du skriver om att duga och att förlåtelsen också gäller dig, inte bara de andra, dem vi möter i samtal och gudstjänster. Jag tror att du har alldeles rätt när du skriver att den som är svårast att förlåta är jag själv. Vi är ofta mer barmhärtiga mot andra än vi är mot oss själva.

Under studietiden läste jag en bok av den norske filosofen Harald Ofstad som hette ”Vårt förakt för svaghet”. Den handlar egentligen om nazismens människosyn och han hävdar att den bottnar i ett förakt för svaghet. Den tanken har följt med mig sedan dess och jag tänker fortfarande att han visar på något viktigt i sin bok. Vår rädsla för att visa oss svaga, eller att göra fel, kan leda till mycket elände för oss själva och andra.

Dagens fastetext handlar om hur Jesus frestas av djävulen, han som också kallas frestaren.

Djävulen tycker att Jesus ska testa sin makt och utmana naturlagarna genom att kasta sig från tempelmuren i Jerusalem. Jesus vägrar genom att säga att ”Du skall inte sätta Herren, din Gud på prov.” Men jag tror att det finns något annat gömt i den texten. Jesus vågar vara svag, han väljer att vara människa och inte en antik superhjälte. Ett sätt att se på Jesu liv är att han i djupet omfamnar sin svaghet.

När jag är störst som människa? Min erfarenhet säger mig att det är när jag vågar vara sårbar. Det är då de stora undren sker. Det är då jag kommer riktigt nära en annan människa och ytterst sett nära Gud. Det är lätt som präst att tro att jag alltid måste vara till för andra, men jag måste också våga vara i behov av andra. Jag kan inte bara ge förlåtelse, jag måste också ta emot den.

Så har vi frågan som hänger kvar från förra brevet om allsmäktigheten – är Gud allsmäktig eller inte.

Ett sätt att se på trosbekännelsen är att det är en bön i första hand, inte ett intyg på att det här tror jag. Kanske ställer mitt logiska tänkande till det för mig men om Gud är allsmäktig nu så är Gud ovillig att använda sin allsmäktighet för att göra världen till ett paradis. Som du skrev tidigare är det här som kallas teodicéproblemet.

Några tänkare, jag har alltid känt en dragning till de mer obskyra gestalterna som Origines och mäster Eckhardt, säger ungefär så här: I denna ofullkomliga värld har Gud avstått från sin allmakt. Ett skäl är vår fira vilja, Gud vill inte ha robotar utan en egen tanke, utan människor som kan skapa konst, musik, tankar och älska av fri vilja. Ett annat sätt är att se på det här livet är som en skola. Här får jag, ofta smärtsamt, lära mig vad godhet och ondska är. I en perfekt värld skulle jag inte förstå att det goda är gott, jag har ju ingenting att jämföra med.

Trosbekännelsen blir då en bön om att den dag ska komma då Gud verkligen visar sin allsmäktighet, dagen då Gud blir allt i alla.

Allt detta är givetvis ren spekulation, men som jag ser det är förmågan att undra och spekulera en av Guds stora gåvor till oss människor.

På universitetshuset i Uppsala finns devisen: ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. Jag ska erkänna att jag alltid tyckt illa om de orden och vill gärna vända på dem: ”Tänka rätt är stort men tänka fritt är större”.

Hur tänker du Jenny? Här spekulerar vi fritt om de stora frågorna. Kanske blir någon som läser detta smått förfärad – Finns det inte ett svar på det stora frågorna?

För att anknyta till ditt första brev, ett sätt att visa svaghet är också att våga vara osäker och trevande i sina tankar. En dag ska vi kanske förstå allt som Paulus skriver men till dess är frågorna alltid fler än svaren, i vart fall för mig.

Med önskan om att du ska kunna förlåta dig själv och inte bara andra.

Johan

Matt 4:5-7

Sedan tog djävulen honom med sig till den heliga staden och ställde honom högst uppe på tempelmuren
och sade: Om du är Guds son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet: ’Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten.’
Jesus sade till honom: Det står också skrivet: ’Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.’

Bästa Jenny!

Ja visst är det skönt att få använda lite gammaldags fraser ibland. De gamla handskrivna breven vittnar om både tid och omsorg. Jag ser handen som för pennan framför sig. Orden som långsamt formas när de ska skrivas med den inövade skrivstilen från skolan. Något har gått förlorat i vår snabba tid.

Tid förresten, det är ju märkligt med tid. Vi befinner oss alltid i den, ibland märks den inte alls för att i nästa stund bli smärtsamt påtaglig. Jag tänker ofta på det du skriver om hur tiden påverkar oss. Hur ungdomens säkerhet övergår allt mer i ovisshet, eller kanske ännu bättre i ödmjukhet. Jag brukar tänka att när jag var 20 år gammal så visste jag allt, kunde allt och var med all säkerhet ganska odräglig. För varje år jag lever inser jag att frågorna blir fler men svaren mindre tydliga. Det kan verka dystert men jag ser det som en befrielse.

Det finns en fara i vår lutherska tradition att tro = kunskap. Jag ska erkänna att jag läser oerhört mycket om allt möjligt, men tron är något annat. Jag vet liksom du en massa om hur människor har tänkt om Gud och världen i olika tider, men min egen tro finns inte i den kunskapen. Som ung läste jag en dikt av Karlfeldt som jag alltid bär med mig. Den börjar med orden: ”Längtan heter min arvedel…” Tro är för mig väldigt mycket längtan. Ibland som du skriver så är tron lysande vacker, men ska jag vara ärlig är det de få tillfällena. Men min längtan är inte en längtan efter en idé utan efter ett möte – och när jag minst anar det så är Gud där bortom alla ord och bilder. Bara närvarande bortom varje beskrivning.

En gång i tiden trodde jag nog att tro var ett intellektuellt val, nu inser jag mer och mer att tro är inget jag väljer. Tro är inte tyckande utan att vara i relation till en annan och i en djup relation blir den andre viktigare än jag själv.

Men nu är vi i fastan och texterna handlar om det mycket konkreta att ”dela bröd med den hungrige och ge hemlösa stackare husrum” som Jesaja skriver. Som du skriver är det inget litet uppdrag och jag tror att det är på många sätt svårare för oss på ett sätt än det var för två tusen år sedan. Den sista tiden har jag lett flera begravningsgudstjänster över gamla människor som levt hela sitt liv i sin hembygd, och inte bara de utan med länkar flera generationer tillbaka i Tysslinge, Vintrosa och Gräve. För 150 år sedan var det tydligare vem min nästa var. Det var de som bodde i samma by, de jag sett sedan jag var barn. Idag lever vi i en global by. Vi ser människor i nöd på våra skärmar så fort vi slår på teven eller datorn. Nöden är så stor och jag blir så liten. Jag tror att det lätt kan bli överväldigande. Hulda i grannhuset som fått nödslakta sin sista ko kunde jag tydligt hjälpa. Men barnen i krigszoner i länder jag aldrig besökt, hur ska jag hjälpa dem och kan jag hjälpa? Det sägs att många fler är drabbade av ångest och oro i vår tid än förr. Är det för att världen är så stor och jag är så liten som vi sjunger i barnvisan? Vad tänker du Jenny?

Bästa hälsningar

Johan

Jes 58:5

Dela ditt bröd med den hungrige,
ge hemlösa stackare husrum,
ser du en naken så klä honom,
vänd inte dina egna ryggen!

Påsken har kommit och med den våren, äntligen sjunger koltrasten igen på kvällarna. En hel del ord har det blivit under gångna veckorna – kanske har något fastnat? I veckan som gick var det många gudstjänster – ibland förvirrat men på det stora hela riktigt härligt att få avsluta fastans långa vandring runt en brinnande eld utanför Tysslinge kyrka, med rördrommen tutande sitt underliga läte mitt i natten från sjön Tysslingen.

Som vanligt under en storhelg för mig också mycket socialt med goda vänner och helstekt lamm med ratatouille på påskdagen, ett vårtecken i sig.

Nu är fastbloggen slut, jag tackar för mig och vi tackar för oss för denna gång.

Johan Bremer

Kära läsare!

Det har varit oväntat roligt att få blogga, och då väntade jag mig ändå att det skulle vara roligt, så det vill inte säga lite. Att få reflektera över fastans innersta mening – det är ju faktiskt inte bara ett knasigt påhitt om att sluta äta, det är en tid av förberedelse inför ljusets återvändande. Jag brukar ibland känna mig tröttare när våren kommer, när jag har tänkt att hösten och vinterns långa kamp är över och allt ska bli bättre. Som om jag bygger upp för höga förväntningar och tänker mig att allt ska bli tussilagoängar och sol mot ladugårdsväggar. I år har jag klarat övergången mellan mörker och ljus bättre och kanske är en av anledningarna just fastebloggen. Förberedelsen. Att våga ta i, vrida och vända på, försöka förstå också det som känns tungt, svårt och otillgängligt.

Nu låter vi bloggen vila och kanske, jag hoppas att Johan känner samma glädje över den som jag, så kan vi vandra tillsammans på nytt genom nästa fastetid. Nu blommar blåsipporna och vitsipporna sida vid sida. Jag lägger mig ned med ryggen mot bergshällen och känner solen mot kinden. Prova du också. Ibland är det inte svårare än så.

Varma hälsningar

Jenny Holmberg

Johannes 13:14

“Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter.”

Johan skriver:

Seder och bruk skiljer sig mellan olika tider och platser – men en sak verkar vara detsamma oavsett var och när vi befinner oss på jorden. Den som jag delar min mat med är min vän. Det är likadant hos oss idag, bjuder jag någon på mat så handlar det inte bara om att äta för att få näring, vänskapen och att jag bryr mig om den andre är lika viktigt – om inte viktigare. I England, särskilt på långfredagen, äter man en speciell sorts bulle: Hot Cross Bun, eller Het korsbulle, en rund bulle med russin som har ett kors på ovansidan. Förr, och kanske än idag, var idealet att dela bullen med någon annan och då fanns följande ramsa att ta till: ”Half for you and half for me, Between us two shall goodwill be” vilket betyder ”Halva för dig och halva för mig, mellan oss båda ska det alltid råda vänskap”.

Måltiden som ett tecken på gemenskap och vänskap!

Idag är det skärtrosdagen – om några timmar ska jag fira en av mina favoritgudstjänster under året (jag tycker att vi får ha sådana). Skärtorsdagen handlar om den första nattvarden, en judisk påskmåltid som Jesus nytolkar. Nu handlar den om gemenskapen med honom, han som är vin och bröd – mat förvärlden.

I år följer vi Johannesevangeliet under stilla veckan och Johannes talar inte så mycket om måltiden, däremot lyfter Johannes fram att Jesus tvättade lärjungarnas fötter.
Och jag tänker – står inte måltiden och tvättandet egentligen för samma sak? Handlar inte båda om närhet och gemenskap? Att låta någon tvätta mig är ännu intimare än att dela mat med en annan. Och när Jesus tvättar fötterna på sina lärjungar, trots att Petrus inte finner det passande, så visar han vem han är: Inte härskaren utan tjänaren, den som ger allt, till och med sitt eget liv.

Markus 14:9

”Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”

Johan skriver:

Vi närmar oss slutet av fastan. Imorgon är det dymmelonsdag. Namnet kommer från det gamla svenska ordet dymmel som betyder träkläpp eller träkäpp. I vanliga fall får en kyrkklocka sin starka klang genom en metallkläpp men från dymmelonsdagen och fram till påsk skulle klockan ljuda svagare och dovare, det gör den om trä används för att slå på den istället för metall.

En god vän lärde mig att stilla veckan följer samma dramatiska kurva som en spännande film. Det börjar med jubel på Palmsöndagen och slutar med ljuset på Påskdagen – men däremellan blir det för var dag allt mer stilla, allt mörkare.

Kvinnan i dagens text har vi stött på förut. Det är hon med balsamflaskan, hon som smörjer Jesus inför hans begravning fastän han i högsta grad lever.

I Johannesevangeliet, som vi i Svenska kyrkan hämtar årets läsningar under stilla veckan ifrån, så sker detta dagen innan palmsöndagen. Det blir som ett dovt mollackord som lägger sig under jublet när Jesus kommer till Jerusalem.

När det är som mörkast kan det vara svårt att tro att ljuset finns. Så var det för Jesus och hans vänner, så är det för oss. Men i det djupaste mörkret lyser den svagaste lågan som starkast.

Psaltaren 147:12

”Lova Herren, Jerusalem,

Sion, prisa din Gud.”

 Johan skriver:

En människas liv är kort och i mitt eget perspektiv ser jag inte längre tillbaka än 1960-talet. Men jag kan få en känsla av vad som hände innan jag föddes genom att se gamla journalfilmer. Jag skulle gärna varit i New York eller London i maj 1945 när kriget var slut och människor samlades på gatorna för att fira freden. Till andra händelser finns inga bilder utom dem jag kan skapa i mitt inre. Jag skulle velat vara med den där vårdagen år 33 e.kr. när Jesus och lärjungarna kom till Jerusalem för att fira påsk.

Idag är det Palmsöndagen och i dagens gudstjänst får jag ett Palmblad att hålla i handen när vi går in i kyrkan. Alla som kommer till gudstjänsten här i Tysslinge får ett palmblad för att vi ska kunna leka att vi är med den där vårdagen i Jerusalem.

Det blir naturligtvis inte samma sak som för 2000 år sedan men när jag håller i mitt palmblad och sjunger psalmen: ”Dig vi lovsjungar ärar, Jesus, de fattigas konung. Hosianna vi nu sjunger som barnen en gång” (Svenska psalmboken 443), då kommer jag ändå ett steg närmare den lovsång som mötte Jesus.

Vad är en lovsång? Den är som ett skratt som inte går att hejda, som livsglädjen som rätt som det är kan överfalla mig. När de ledande i Jerusalem ser hur folket ropar Hosianna och läger palmblad och mantlar av tyg framför Jesus blir de upprörda: ”Säg åt dem att sluta” säger de till Jesus. Men han svarar: ”Jag säger er, om de tiger kommer stenarna att ropa!”

Riktig glädje och riktig sorg har en likhet – ingenting kan stoppa dem, ingenting kan hålla dem tillbaka.

Romarbrevet 8:1

”Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus.” 

Johan skriver:

När Martin Luther på 1500-talet brottades med sig själv och Gud så var hans stora fråga: ”Finns det en nådig Gud?” – alltså kan Gud förlåta mig.

Han var inte ensam om att leva med den yttersta domen framför ögonen. Det räcker med att titta på medeltida altarskåp och se deras ofta hemska domsscener för att förstå att tanken på domen skapade ångest.

Jag tror inte att Luthers fråga är vår tids fråga. Det jag oftast möter är inte rädslan för att Gud ska döma mig, frågan som står i fokus är: ”Finns du Gud?”

Vår tids syn på universum och livet kan göra oss väldigt ensamma. Finns det något mer än det jag kan se? Finns det någon eller något som håller samman tillvaron?

Det var sådana frågar jag själv bar på när jag som ung vuxen blickade upp mot den mörka stjärnhimlen. Så kom den där natten, som var varm men ändå alldeles klar. En försommarnatt i en skogsdunge i dalarna och plötsligt var inte rymden tom.

Jag kommer aldrig att kunna förklara, men plötsligt visste jag utan att kunna förstå att hela världen hör ihop och den som håller samman allt är Gud. Senare har förstått att jag är långt ifrån ensam om att upplevt detta. Det bevisar ingenting, men för mig är det en av de viktigaste stunderna i mitt liv.

Kolosserbrevet 1:19-20

Ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.

Johan skriver:

 ”Är det verkligen fred vi vill ha?” – så sjunger Björn Afzelius i en nu ganska gammal sång. Det är en relevant fråga med tanke på hur världen ser ut. Senast igår skedde en stor kidnappning genomförd av terrorgruppen Boko Haram. Mellanöstern, Syrien och Irak är i ständig upplösning – ett utdraget krigande som aldrig verkar ta slut.

 Är det verkligen fred den här världen vill ha? Och hur är det med mitt eget liv? Vill jag ha fred?

 Ibland är det så bekvämt att odla sina oförätter, att hålla fast vid gamla konflikter. För vill jag ha fred så kostar det på. Det är än en gång det där med fölåtelse och kärlek som har kommit fram i flera texter under fastan. Att älska och förlåta kräver att jag arbetar med mig själv, det samma gäller om jag vill ha fred – inte bara allmänt långt borta utan i mitt eget liv, här och nu.

 Så är det verkligen fred vi vill ha? Afzelius fråga är utmanande.

Men vi har en förebild i honom som kallas fredens konung, Jesus. Och Paulus sammanfattar hans liv med orden: ”att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.”

Lukas 1:46-47

Då sade Maria:
”Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare.

Johan skriver:

Kommer du ihåg Ronja? Ronja Rövardotter när hon rusar genom skogen där marken är täckt med vitsippor. När hon springer över marken så ropar hon ut sitt vårskrik – i ren glädje över att våren har kommit.

Jag tänker på den bilden när jag läser Marias Lovsång, för det är inledningen till den som är dagens text.

Mitt i fastan kommer en dag som handlar om det nya livet, om Maria som får reda på att hon ska föda ett barn som är hennes och Guds. Hon är en tonårsflicka och det budskap hon får från ängeln Gabriel måste vända upp och ner på hela hennes liv.

Hon skulle kunnat fastna i det omöjliga, men istället gör hon som Ronja och upphäver ett glädjetjut över livet – hon jublar över Gud, sin frälsare.

Livet går oftast i en ganska stadig lunk, åtminstone för mig. Det är en massa dagar som kommer och går och som i efterhand är svåra att skilja från varandra. Men så finns det också de stora dagarna. De stora dagarna av sorg och de stora dagarna av liv.

Idag vill jag tänka på livsdagarna – de som får mig att som Maria känna att livet är här och nu, starkt och verkligt. Då livet bubblar fram inom mig och jag känner mig som ett med hela skapelsen. För mig är våren en tid då livsglädjen lättare kommer till mig. Att känna doften av varm jord i näsborrarna, att höra Gröngölingens alldeles egna vårtjut –  som ett glädjeskratt mellan trädstammarna.

Då känner jag som Maria att jag jublar över Gud min frälsare, att jag jublar över att vara en levande människa.