Ibland lyckas jag som präst säga något som blir bra. Något som når fram och som tycks trösta. Det är de ögonblicken jag sparar på, bevarar inom mig och låter bli min lykta när det inte lyser på så många andra platser. Det jag ska berätta om nu är en sådan lykta i mitt inre.
Jag besökte en gammal kvinna som förlorat sin man. De hade levt ihop i trettiosju år och hon tyckte att hon visste allt om honom. De hade haft det mesta gemensamt: intressen, värderingar och åsikter.
Men i en sak hade de alltid skilt sig åt. Kvinnan hade en kristen tro och hennes man hade det inte. Han ville inte följa med till kyrkan och han bad aldrig tillsammans med henne därhemma.
Till begravningen hjälpte jag kvinnan att välja psalmer och för henne var det ångestfyllt att behöva välja psalmer som betydde något för henne, det var ju honom de skulle ha betytt något för. Vi möttes flera gånger och gång på gång återvände kvinnan till sin oro över var mannen fanns någonstans nu, han som inte var troende hade väl inte fått gå in genom Herrens port, kunde ju inte få plats i det paradis som hon själv hoppades få komma till? Jag försökte på olika sätt trösta henne, med bibelord och med att Gud alltid är större än vårt förstånd, att det finns vägar som vi inte förstår, men hon fortsatte vara förtvivlad. Hon skulle inte få träffa sin man i himlen.
Till sist vågade jag fråga henne det jag länge hade tänkt på. Hur kunde hon vara så säker på att hon visste allt om sin man? Kan man någonsin veta allt om en annan människa? Hur kunde hon veta vad som fanns i hans hjärta när han drog sitt sista andetag? Jag förklarade att jag fullt och fast tror på att Gud omsluter alla människor med sin kärlek, att det visserligen är vi själva som väljer om vi vill tro på det eller inte, men att tro kan se ut på sju miljarder olika sätt, ett för varje människa.
Tänk om han tänkte på Gud, det allra sista han gjorde?
Jag vet ingenting om det. Men det insåg kvinnan att inte hon heller gjorde. Och till sist accepterade hon att om prästen trodde på att ingenting någonsin är för sent, så kunde hon också göra det.
Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva.”
Jenny Holmberg
Jenny skriver:
Finns det någon på jorden som du skulle offra ditt liv för? Någon som är viktigare för dig än du själv? Din son? Din dotter? Din mamma? Bror? Älskade? Bästa vän? Skulle du kunna vidga den kretsen mer? Troligen inte så långt som till en främling, väl? Eller kanske, under vissa omständigheter? Främlingen har fyra barn att ensam ta hand om, då kanske?
Hypotetiska frågor. I praktiken onödiga frågor. Du kommer inte att ställas inför att välja bort ditt eget liv till förmån för någon annans. Men också frågor som i praktiken inte har någon bäring kan vara viktiga på många andra plan. Hur gärna vill jag att världen ska få leva? Kan jag avstå att köra bil för att klimatet ska bli bättre? Kan jag skänka pengar till Amnesty för att alla delar i mänskligheten ska bli mer rättvisa mot varandra? Kan jag hungerstrejka för ett ensamkommande flyktingbarns rätt att få stanna i Sveriges trygghet? Kan jag resa till Uganda för att sprida kunskap om alla människors rätt att älska vem de vill utan att bli dömda till fängelse för det? Och om jag gör alla dessa saker, vem och vad kan jag offra för att nå fram dit? Dumma frågor? Ibland tänker jag det. Sedan inser jag att det finns de som offrar mycket för långt dummare saker än för att världen ska få leva. Människor offrar tid med sina barn för att göra karriär. Vi sätter upp mål som att gå ned femton kilo i vikt eller vinna OS guld i skidskytte. Mycket få människor ifrågasätter den typen av offer. Men när det kommer till att offra sitt liv för världens skull så blir tanken främmande.
En människas liv är kort och i mitt eget perspektiv ser jag inte längre tillbaka än 1960-talet. Men jag kan få en känsla av vad som hände innan jag föddes genom att se gamla journalfilmer. Jag skulle gärna varit i New York eller London i maj 1945 när kriget var slut och människor samlades på gatorna för att fira freden. Till andra händelser finns inga bilder utom dem jag kan skapa i mitt inre. Jag skulle velat vara med den där vårdagen år 33 e.kr. när Jesus och lärjungarna kom till Jerusalem för att fira påsk.
Idag är det Palmsöndagen och i dagens gudstjänst får jag ett Palmblad att hålla i handen när vi går in i kyrkan. Alla som kommer till gudstjänsten här i Tysslinge får ett palmblad för att vi ska kunna leka att vi är med den där vårdagen i Jerusalem.
Det blir naturligtvis inte samma sak som för 2000 år sedan men när jag håller i mitt palmblad och sjunger psalmen: ”Dig vi lovsjungar ärar, Jesus, de fattigas konung. Hosianna vi nu sjunger som barnen en gång” (Svenska psalmboken 443), då kommer jag ändå ett steg närmare den lovsång som mötte Jesus.
Vad är en lovsång? Den är som ett skratt som inte går att hejda, som livsglädjen som rätt som det är kan överfalla mig. När de ledande i Jerusalem ser hur folket ropar Hosianna och läger palmblad och mantlar av tyg framför Jesus blir de upprörda: ”Säg åt dem att sluta” säger de till Jesus. Men han svarar: ”Jag säger er, om de tiger kommer stenarna att ropa!”
Riktig glädje och riktig sorg har en likhet – ingenting kan stoppa dem, ingenting kan hålla dem tillbaka.
Vi använder kakor
Vissa av våra kakor (cookies) är nödvändiga för att webbplatsen ska fungera. Här finns också kakor som förbättrar din användarupplevelse.
Läs mer om våra kakor.
