K\u00e4re Johan!
<\/p>\n\n\n\n
Ack, att f\u00e5 vandra! Och att sedan f\u00e5 vila, med vandrarens tr\u00f6tta f\u00f6tter och det p\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt renade, upplyfta inombords. Jag saknar mina vandringar och mina promenader. De kommer tillbaka, n\u00e4r foglossningen har sl\u00e4ppt sitt grepp om kroppen, men det \u00e4r sv\u00e5rt att hitta andra pauser i tillvaron som ger samma vila f\u00f6r tankarna och r\u00f6relsegl\u00e4dje, tycker jag. Det \u00e4r inte konstigt att meditativa vandringar, andaktsvandringar och korta och l\u00e4ngre pilgrimsvandringar \u00e4r s\u00e5 popul\u00e4ra och har varit det i alla tider. I naturen och i kroppens r\u00f6relse finns gudsn\u00e4rvaron n\u00e4ra och p\u00e5taglig. Och i skoskaven det djupt m\u00e4nskliga.<\/p>\n\n\n\n
Idag funderar jag kring forts\u00e4ttningen p\u00e5 bibelordet d\u00e4r Maria f\u00e5r veta att hon v\u00e4ntar Jesus. \u00c4ngeln ber\u00e4ttar ocks\u00e5 f\u00f6r henne att hennes sl\u00e4kting Elisabet ska f\u00e5 ett barn, fast allt ju pekat p\u00e5 att det \u00e4r om\u00f6jligt f\u00f6r henne, efter alla \u00e5r av f\u00f6rs\u00f6k och efter att nu ha passerat barnaf\u00f6dandets \u00e5lder. Men f\u00f6r Gud \u00e4r ingenting om\u00f6jligt.<\/p>\n\n\n\n
Jag tycker att det \u00e4r det mest lugnande \u00e4ngeln f\u00e5r s\u00e4ga till Maria. \u201dVar inte r\u00e4dd\u201d \u00e4r ju m\u00f6jligen en bra uppmaning, men jag har s\u00e5 oerh\u00f6rt sv\u00e5rt att se en ung flicka i den situationen kunna ta till sig den: \u201dJaha, jag ska inte vara r\u00e4dd, nej men d\u00e5 s\u00e5\u201d.<\/p>\n\n\n\n
Men att hennes sl\u00e4kting ocks\u00e5 har blivit vidr\u00f6rd av ett under m\u00e5ste vara lugnande f\u00f6r Maria. Att inte vara den enda utvalda. Att ha n\u00e5gon som man kanske kan prata med och dela oro med. Elisabets son, Johannes d\u00f6paren, g\u00e5r ju inte heller n\u00e5got l\u00e4tt liv till m\u00f6tes, i det kan de tv\u00e5 sl\u00e4ktingarna s\u00e4kert finna varandra och kanske lite tr\u00f6st, oavsett \u00e5ldersskillnader.<\/p>\n\n\n\n
Det har blivit gr\u00e5tt ute igen, v\u00e4dret skiftar hastigt och v\u00e5ren tvekar, all v\u00e5r heta l\u00e4ngtan ska \u00e5ter bindas i det frusna bitterbleka, som Karin Boye skrev. Varje \u00e5r, denna l\u00e4ngtan, dessa bakslag; tussilago i dikeskanterna, sm\u00e5 h\u00e5rda sn\u00f6korn i vindbyarna. Fastan har k\u00e4nts l\u00e5ng i \u00e5r. Jag tog i dess inledning fasta p\u00e5 Jesu ord om att vi inte ska st\u00e5 i gatuh\u00f6rnen och be f\u00f6r att m\u00e4nniskor ska se hur fromma vi \u00e4r, inte h\u00f6gljutt bevisa f\u00f6r alla vad vi lyckas avst\u00e5 under fastans tid. Fastan \u00e4r mellan mig och Gud, min chans till att umg\u00e5s p\u00e5 ett avskalat och n\u00e4ra s\u00e4tt som kanske bara erbjuds just under denna del av kyrko\u00e5ret. Det jag avst\u00e5r fr\u00e5n, inte mat eller dryck eftersom jag b\u00e4r ett liv till under mitt hj\u00e4rta, utan n\u00e5got annat som annars roar mig och upptar en del av min tid, k\u00e4nns avl\u00e4gset vid det h\u00e4r laget. Det \u00e4r l\u00e4tt att t\u00e4nka att jag nog aldrig kommer att plocka upp denna (o)vana, men jag vet ju hur det \u00e4r, n\u00e4r motivationen slirar och den uppm\u00e4tta tiden \u00e4r slut s\u00e5 \u00e4r det snart som f\u00f6rr igen. Men det jag lagt till under fastan, den extra b\u00f6nen, tiden f\u00f6r samtal med Gud som jag f\u00e5r en p\u00e5minnelse om genom ett pling i min telefon, den tror jag att jag kommer att beh\u00e5lla. Jag har s\u00e5 l\u00e5ngt till biskop Johans sj\u00e4lvdisciplin, att stiga upp extra tidigt p\u00e5 morgonen f\u00f6r att hinna med alla b\u00f6ner jag \u00f6nskar, till exempel, att mitt lilla extrapling nog \u00e4r v\u00e4rt att l\u00e5ta vara kvar. F\u00f6r samtal \u00e4r viktiga, samtal mellan m\u00e4nniskor, och samtal med Gud.<\/p>\n\n\n\n
Och brev, Johan, visst kan de vara viktiga ocks\u00e5? Uppr\u00e4tth\u00e5lla och till och med utveckla en hel relation i Coronavirustider, till exempel.<\/p>\n\n\n\n
Med \u00f6nskan om att dina f\u00f6tter l\u00e4ker,<\/p>\n\n\n\n
Jenny<\/p>\n\n\n\n
Luk 1:31<\/p>\n\n\n\n
Elisabet, din sl\u00e4kting, v\u00e4ntar ocks\u00e5 en son, nu p\u00e5 sin \u00e5lderdom. Hon som sades vara ofruktsam \u00e4r nu i sj\u00e4tte m\u00e5naden.
Ty ingenting \u00e4r om\u00f6jligt f\u00f6r Gud.\u201d
Maria sade: \u201dJag \u00e4r Herrens tj\u00e4narinna. M\u00e5 det ske med mig som du har sagt.\u201d Och \u00e4ngeln l\u00e4mnade henne.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
K\u00e4re Johan! Ack, att f\u00e5 vandra! Och att sedan f\u00e5 vila, med vandrarens tr\u00f6tta f\u00f6tter och det p\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt renade, upplyfta inombords. Jag saknar mina vandringar och mina promenader. De kommer tillbaka, n\u00e4r foglossningen har sl\u00e4ppt sitt grepp om kroppen, men det \u00e4r sv\u00e5rt att hitta andra pauser i tillvaron som ger samma vila […]<\/p>\n","protected":false},"author":480,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_acf_changed":false,"footnotes":""},"categories":[9],"tags":[],"class_list":["post-214","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-okategoriserade"],"acf":[],"yoast_head":"\n