Det går inte att gömma sig för skammen. Den är en kvarnsten om halsen. En tyngd som får livet att blekna om den handlar om en berövad barndom.  En människa kan flytta, göra en klassresa, leva i trygghet och värme. Men den som kommer från misären, den själsliga eller den ekonomiska, blir inte fri om hon inte försonas med sitt förflutna. Förtrycket som skammen skapar kan visa sig genom en urvuxen smutsig jacka. Förtrycket kan också vara osynligt för andra, instängt i ett hemligt rum, där det bor tills någon öppnar dörren.

Känslig regidebut

Filmen Svinalängorna, skickligt och känsligt regisserad av Pernilla August, trycker på skammens ömma punkter. Mitt i familjeidyllen med man och barn får Leena på luciamorgonen ett samtal från sin döende mamma. Hon vill helst förneka mammans existens, men tvingas iväg på en resa med resten av familjen som vill träffa den återuppståndna mamma som Leena sagt var död. Under bilresan börjar hon minnas sin förslutna barndom.

Det är brutalt att se hur skickligt barnet Leena pejlar läget på föräldrarnas humörsvängningar och alkoholmissbruk. Hon blir en ung mamma för sin lillebror som inte är en överlevare som hon. Badkaret blir en tillflykt för trygghet. Det varma vattnet omsluter brodern, som en dopgrav, där syskonen hoppas att föräldrarna ska bli glada och nyktra igen.

Leena behöver dock större vatten att simma i och blir en vinnare i den fysiska kampen genom vattnet. Hon är stark och kärv. En plågsam scen är när mamman köper en för stor gymnastikdräkt i bomull till Leena på Frälsningsarméns klädloppis. Leena ser sig missnöjt i spegeln, men tiger eftersom det inte lönar sig att protestera. Första tillfället på simträningen får hon stå med fattigdomens trasa bredvid de andra flickorna med riktiga baddräkter.

Försoning på dödsbädden

Leena söker försoning men hennes mamma har inte förmågan att ge henne den. Mamman fantiserar på dödsbädden om hur roligt de hade det en gång. Hon minns festerna som glada tillställningar. I Leenas minne är de bara smuts, sprit, spyor och jävla äckel. Hur trovärdiga är vi i den minnesbild vi skapar av vårt förflutna?

De få glada stunder Leena framkallar från barndomen väcks när hon känner tryggheten med sin nuvarande familj. Den destruktiva spiralen, våldet och döden tillhör det mörker som hon inte vill släppa in någon i. Det är först när hon själv säger förlåt till sina egna barn som försoningen med mamman blir verklig. Den försoningen bygger inte på relationen till mamman, vilken förblir förstörd, utan på att Leena försonas med sig själv och inser att det inte är hon som bär skulden för tragiken.

Susanne Wigorts Yngvesson
lektor i etik vid Teologiska högskolan, Stockholm

filmkritiker Kyrkans tidning

kulturskribent Svenska Dagbladet