Svart moralkaka och Parisromantik

Onsdag, dag två.

Mikael Mogren

Dagen började med Midnight in Paris. Woody Allen och skådespelarna var på plats. Publiken ömsom skrattade åt överdrifterna ömsom jublade över bombardemanget av bekräftelse som träffar den franska kulturen. Det var love bombing över Paris.

Dagen slutade med en film som först verkar vara absoluta motsatsen till Midnight in Paris. Det var den australiensiska Sleeping Beauty av Julia Leigh. Det är en mörk, mörk historia om en ung kvinna som helt verkar sakna stöd från hem och skola. Hon är vacker som en sagofé och hon säljer sin kropp och använder droger. Med allt mindre att leva för dras hon till ett exklusivt och på ytan mycket välordnat sammanhang med tjusiga herresäten och medarbetare i skräddarsytt. Där blir affärsidén att hon ska leveras hon till kunderna nersövd som Törnrosa.

Yttersta av ytterligheter

Midnight in Paris och Sleeping Beauty är som det yttersta av två ytterligheter. Woody Allen förpackar kärlek och lite livsvisdom i ett glittrig omslag som verkar

komma från Turistnämnden i Paris. Sleeping Beaty berättar metodiskt och iskallt om olika destruktioner. Vissa scener var jag tvungen att blunda. Den ena filmen är glättig som en turistbroschyr, den andra saklig som en instruktionsbok. Båda filmerna är fångar i sina egna grepp, de har kört fast i sina genrer. Föga nytt lär jag mig om mig själv. Sleeping beauty är en svartbränd moralkaka om hur det går när man objektifierar sig själv och andra. I Midnight in Paris är det Parisromantiken och den översta överklassen som lånat ut sin garderob till en berättelse om att leva i nuet och tro på det man gör. Ingen av filmerna leder mig vidare. Båda, fast på helt olika sätt, gör underhållning av djupa känslor.

Inför morgondagens filmvisningar önskar jag en sak: Riktiga mänskliga känslor. Kom loss!

Inte bara film

I övrigt har dagen varit full med program. Först var det visning av Festivalpalatset, så att vi ska kunna hitta både till datorerna och kaféerna. Därefter besök i stadens två stora kyrkor, den katolska och den reformerta. I den katolska ska juryn träffas och ha sina möten framöver. I den reformerta var sakristian tillfälligt ombyggd till ett medarbetartorg, där volontärerna träffas coh arbetar tillsammans.

På ledig tid sökte jag och min argentinske präst- och jurykollega Martin bland tälten som blockerar sandstranden. Det är varje nation som har ett tält där de presenterar film. Vi hittade Argentinas tält och satt en stund på deras kafé ut mot havet. Vi hittade också Finlands och Danmarks. Därefter gjorde vi upptäckten: Sverige har inget tält.

En skymt av Lambert Wilson

Efter Ekumeniska juryns presskonferens kl 17.00 gick jag ut på Festivalpalatsets balkong där det verkade lugnt och avskilt i morse. Det var det nu också, en kort stund. Därpå bröt det ut dånande musik och kamerasmatter. Nedanför tbalkongen var röda mattan utrullad. Limosinerna körde fram. Ut klev Hollywood.

Det var precis som jag tänkt mig och jag hade ingen lust att stå där och titta ner på världens mest jagade villebråd medan de motades in i fållan. Just

när jag helt tröttnat påannonserades Lambert Wilson. Jag erkänner att jag stannade några minuter bara för att få se honom i verkligheten. Han är den skickligaste jag vet bland skådespelare idag. Hans roll som abbot i ett algeriskt kloster bidrog till att filmen Gudar och människor förra året fick Ekumeniska juryns pris, ytterligare en jurys utnämning, samt Guldpalmen. I vinter har han spelat den bärande rollen i La Princess de Montpensier. Också det är en mycket bra film: När det gäller Lambert Wilson kan jag egentligen inte säga att han spelar några roller. Han är dem.

Torsdag morgon

Vaknade i natt av en mardröm där Sleeping Beauty var inflätad i handlingen. Det var något med filmens realistiska upplägg som gjorde

mardrömmen så otäck. Samtidigt har filmens huvudpersoner starkt förnuft och agerar rationellt. Det är samma logik som i ett väl organiserat och tekniskt högkvalificerat koncentretationsläger under nazismen. Kroppens reaktioner blir oviktiga. Sleeping Beauty brottas med mig just nu.

Mikael Mogren