Le voyage dans la lune
Det här med film kan vara förunderligt. Innan jag slutar blogga från Cannes vill jag skriva om en otrolig film. Jag har aldrig sett något liknande. Den heter Le Voyage dans la lune – Resan till månen. Det märkliga är åldern. Den hade premiär 1902. Upphovsman var parisaren Georges Méliès som förbrukade både sitt eget och sin hustruns stora ärvda kapital på fantasmagoriska projekt. Till sällsamheterna med Resan till månen hör att den är i färg. Ruta för ruta kolorerades den för hand.
När började 1900-talet?
När jag var mycket i Tyskland vid mitten av 1990-talet pågick en debatt om när 1900-talet egentligen hade börjat. Det blodiga och fantastiska 1900-talet har svårt att få en fixerad startpunkt. Debatten spann igång kring boken Das Jahr wahr 1902, för det året tog nazismen som sin utgångspunkt. Som kontrast var det i Tyskland en stor sak att Ellen Keys Barnets århundrade utkom just 1902. Sen dess har 1902 varit något speciellt för mig och för en del tyskar, tror jag. Här i Cannes såg jag plötsligt människor just det året på stor duk: De rörde sig, och de var i färg.
En sensation
Det hela är en sensation, eftersom man länge trodde att Resan till månen var försvunnen för alltid. 1993 hittades fragment i Barcelona, men i ett skick som i åratal var omöjliga att återställa. Technicolor i Los Angeles har för stora pengar restaurerat ruta för ruta. UNESCO har utnämnt den till världsarv: Den blev första filmen på deras lista.
Fransk teknorock
Musiken är inte det tidstypiska pianoklinket utan stötig nutida fransk teknorock, från gruppen AIR. Kombinationen färg, 1902, skådespelarnas energi och rockmusiken gör att Le Voyage dans la lune bryter igenom. Den går som filmens rymdraket: Rakt in.
Det var inga höga förväntningar från min sida när jag satte mig i salongen, så jag blev överfallen av 1902 års människor. De gamla hemma som jag växte upp nära var i ålder med filmen. Det påverkar mig. Jag fick som en hälsning från deras barndoms värld. Det är annars inte ofta. Och det har aldrig varit en färgfilm förr. Den kan inte vinna några pris nu i Cannes, premiären var ju för 109 år sedan. Men jag hoppas att den åker på världsturné.
Tilltal och gemenskap
Georges Méliès färgglada månresa säger mig flera saker. För det första visar den hur mycket film kan påverka oss. För mig är film en dimension av livet som berikar och fördjupar. Den leder mig bakåt, hjälper mig att se vem jag är. Den lockar fram min känslighet eftersom jag kråmar mig i biofåtöljen så fort det blir något farligt. Och den leder framåt. Det vi gör idag må tappas bort, men det är inte förgäves. Månresan kan göra oss glada 109 år senare.
Film är också en gemensam upplevelse. Den ger samtalsämnen, berättelser som man kan dela med andra. Jag vill att många hemma i Sverige ska se de filmer jag sett i Cannes. Då kan vi prata om det hemska tillsammans och skratta åt skämten ihop.
Filmens årtusende
Kontakten med det gudomliga vibrerar som en livsnerv under våra pansarskydd. När film har kvaliteter kan den kittla vår andnings ankare. Vi kan få inspiration att urskilja vad som är på riktigt och vad som inte är det. Jag tror att film, liksom musik, bilder, poesi, kan hjälpa oss att leva nära Kristus.
Som konst och kommunikation verkar film vara oslagbart. När jag sett Resan till månen inser jag att den var trailorn till det som skulle komma. 1900-talet blev filmens århundrade. Det har många sagt. Ingenting tyder på att filmens storhetstid är över. Kan 2000-talet bli filmens årtusende?
Mikael Mogren
Präst och lärare vid Faculté de Théologie Protestante i Paris.
Lämna ett svar