I Kinshasas slum träffas ett gäng handikappade för att göra musik. De sjunger om sin vardag på egentillverkade instrument. ”Förut sov jag på kartong, nu har jag köpt en madrass.” En dag snubblar några franska filmare över bandet och bestämmer sig för att göra en film. Det blir början till en 5 år lång resa som slutar med succéartad europaturné och dokumentären Benda Belili.
Allvarlig lek
Drabbas av kombinationen av värdighet och lekfullhet. De spelar inte för att döda tiden. De spelar för att de har fått gåvan, för att de har något att säga, för att det är deras kallelse tänker jag. Fadersgestalten Roger säger till sin fru att han ska jobba när han rullar iväg till repetition med de andra, vid Kinshasas zoo. Att veta det inuti, och tillsammans, fast alla yttre omständigheter pekar åt ett annat håll. Det är storslaget. Men absolut inte pretentiöst.
Här finns också skrattet, svänget. Här hoppar man ner från rullstolen och dansar på sina stumpar, för att man inte kan låta bli, för att det är så kul.
Solidaritet och lärande
Här finns också solidaritet och långsiktigt lärande. Gatubarnen är de handikappades följeslagare. Skjuter deras rullstolar, hjälper till med lite av varje. Känsligheten när Roger träffar en ung kille som spelar plåtburk med en sträng. ”Han kan bli en bra gitarrist om tre, fyra år.” Några år senare står han också på största scenen och rockar loss, på sin plåtburk. Det är vackert.
Mikael Larsson
Efter att ha tillbringat några år i Kinshasa i mitten av åttiotalet var den här filmen ett måste för mig. Och jag blev inte besviken. Det lyckliga slutet väcker viss oro, hur kommer de att förändras de av framgången? Och historien är bättre än filmen. Men visst räcker det ändå väldigt långt. Benda Belili är en film att inspireras av och den ger svalkande perspektiv på diverse i-landsproblem.
Mikael Larsson
handläggare för kulturfrågor
Lämna ett svar