Finns det något som kan kännetecknas som ”den rena filmen”? Filmens essens? Filosofen Roland Barthes har en spännande diskussion om detta i förhållande till fotografiet. Han skrev essän Camera Lucida om Fotografiets väsen som har blivit omdiskuterad. Frågan finns ju också inom teologin, om bildens betydelse.
Är bilder vi ser föreställande eller framställer de en verklighet? Denna konflikt inom den kristna teologin kan man läsa om i den så kallade bildstriden som splittrade kyrkan i öst och väst. Många bildkonstnärer har förhållit sig till frågan om vad bilden egentligen är – och vad den gör i kommunikationen med en betraktare.
Barthes skilde på betydelser mellan fotografiet och den rörliga bilden, som han såg som en mindre attraktiv form av bild eftersom den rörliga bilden avbildar snarare än gestaltar.
En mänsklig slagpåse
På Venedigs filmfestival visas Cut av den iranske regissören Amir Naderi. Han har tidigare gjort poetiska, vackra filmer, men handlingen i Cut är påfallande brutal. Detta är den första av hans filmer som utsplear sig i Japan, vilket inte är en slump eftersom Naderi själv hyllar japansk film som en av världens främsta. Flera scener är så våldsamma att jag fann mig själv hålla andan och krampaktigt hålla runt armstöden.
Naderi vill i denna film att gestalta något rent och han hänvisar till sina egna förebilder som Kurosawa och Ozu. Kortfattat handlar filmen om en hängiven japansk cineast vars mission är att predika den rena filmen gentemot den kommersialiserade kulturen. Han har ingen vidare framgång.
Genom olika händelser hamnar han i händerna på den japanska maffian yakuza som han kommer att stå i skuld till. Det enda han har att betala med är sin egen kropp. Han säljer sig själv som mänsklig slagpåse.
Parallellt med det fysiska våldet, som Naderi skildrar naket, framställer regissören filmen som en helare. Huvudpersonen gör sig själv till en bioduk och spelar filmer på sin hud som lindrar smärtorna. Tankarna hos mig går till Peter Greenaways Pillow Book, som även den utspelar
sig i asiatisk miljö.
Bildens sakrament
Cut är en skicklig kommentar om bildens sakrament. ”Art is pain” och ”Art is life” är två repliker i filmen som jag tolkar som regissörens ställningstagande till konstnärlig film kontra kommersiell film.
Susanne Wigorts Yngvesson
Det finns för huvudpersonen ingen annan väg att gå än att riskera sitt liv för filmen/konsten. Det finns för Naderi ingen annan väg att gå än att riskera sitt goda rykte som poetisk regissör med en brutalt våldsam film som inte censurerar smärtan för vår blick.
Susanne Wigorts Yngvesson
lektor i etik, teologiska högskolan i Stockholm
ledamot av den ekumeniska juryn i Venedig 2011
Lämna ett svar