Det var med både förväntan och lite oro vi startade projektorn för att titta på Spork. Vi var alltså en grupp kontraktsombud för ungdomsarbete i Lunds stift som samlats för utbildningsdagar.
Spork
Ett rutinerat gäng med 32 präster och församlingspedagoger som tillsammans har över 200 års erfarenhet av ungdomsarbete i Svenska kyrkan. Nu skulle vi få se en film som vände upp och ner på det mesta.
Tala film – tala liv
Skratt och koncentrerad tystnad växlade under filmens olika scener och möten mellan alla dessa outsiders som filmen levererar. Efter filmen delade vi in oss i mindre grupper och använde oss av metoden ”Tala film, tala liv”, som flera vittnade om var ett fantastiskt bra sätt att få till djupare samtal kring det man sett.
Det surrades rejält i lokalen och i det efterföljande samtalet i storgrupp kom många tankar upp. Spännade var att höra vilka personer i filmen man fastnade för. Det som kan förvåna var att det var en rejäl spridning bland ombuden kring vem man hade hakat fast vid.
Rätten att vara den man är
Rätten att vara annorlunda, eller snarare rätten att vara den man är genomsyrade samtalet. Inte minst blev filmen en katalysator för tankarna kring hur kyrkan värnar den rätten både för individen, men också för kollektivet.
Vårt samtal innehöll också en hel del självkritik kring vårt eget sammanhang och inte minst våra egna fördomar. Några riktiga cineaster i gruppen var mycket imponerade av hur snyggt filmen var gjord rent tekniskt och såg den som en film som borde inspirera andra, inte minst skandinaviska ungdomsfilmare att våga ta ut svängarna lite mer.
En film som väcker skratt
Man tyckte också att det var roligt att Svenska kyrkans ungdomsfilmpris gick till Spork som ju ändå är en film att skratta och bli glad åt när man ser. På senare år det ju varit ganska tunga filmer som fått priset.
Spork lämnar ingen oberörd och det var uppenbart att samtalet kring filmen fanns kvar långt efter att vi hade avslutat denna utbildningsdag.
Peter Lindberg
Stiftskonsulent
Lunds stift
Lämna ett svar