Sista kvällen i Jerusalem träffar vi Liana Badr, journalist, författare och dokumentärfilmare. Hon är en sann kosmopolit, född i Jerusalem, uppvuxen i Jeriko, utbildad i Beirut, har levt i Damaskus, Tunis och Amman. Sedan 1994 bor hon i Ramallah och är ordförande för Ramallah Cultural Palace.

Det har blivit ett tjugotal böcker, noveller, diktsamlingar, barnböcker (varav två finns tillgängliga på engelska A Balcony over the Fakihani  och The Eye of the Mirror) och 7 filmer (t ex The gates are open. Sometimes! 2006, och  Al Quds – my city, 2010).

Med en aldrig sinande energi dokumenterar hon palestiniernas livsvillkor. Begränsningarna. Sorgen. Vreden. 

Men också det envisa hoppet. Om att en dag åter få röra sig fritt. Om fred. ”Det är som en eld inuti” säger hon. ”Jag bara måste berätta.”  

Älskad stad

Jag får hennes senaste film Al Quds – my city med mig hem. Det är en kärleksförklaring till staden Jerusalem i dokumentärfilmsformat (52 min). Hon besöker vänner, skolan hon gick i som barn. Tittar i fotoalbum. Ser palestinsk brodyrkonst. Hör barndomsvänner sjunga ABBA!  ”Jerusalem är som en färgburk. Staden har gjort mig till den jag är”.

Vi får också följa med genom en check-point. Nålsögat in till Jerusalem. Svårt att ge en rättivisande bild i några korta klipp. Köerna. Den ironiska skylten ”Enjoy your stay”. Känslan av att vara boskap som blir föst genom båsen. Den nya säkerhetsrutinerna med fingeravtrycksidentifikation. ”Som om vi vore kriminella.” 

Badr väver samman den personliga minnesresan med det politiska skeendet. Men Al Quds – my city är mer hemvideo än politisk agitation.

Muren gör något med alla som bor här. Vilken sida man än befinner sig på. Men inga murar i världen kan utsläcka Badrs kärlek till denna myllrande, komplexa stad, världens centrum.  

Mikael Larsson

handläggare för kulturfrågor