Första söndagen på Filmfestivalen i Göteborg, 35:e årgången, 29/1.
Börjar dagen med en filippinsk film på Bio Roy (Niño). Snart har jag förflyttat mig till Manila, ett vackert kolonialhus och ett familjedrama. Både familjen och huset befinner sig i stadier av långt framskridet förfall. Det är varmt, sorgligt upplyftande och djupt mänskligt.
Möter sedan en vän för fika på ett av Hagas alla fik innan det är dags för filmseminarium i Hagas församlingshus, som studentprästerna, S:t Lukas, Sensus, Göteborgs universitet och Svenska kyrkan – Kultursamverkan gemensamt bjuder in till.
Inre eller yttre förändring
För en hundring kan du gå på bio och få en upplevelse som berör och hjälper dig bearbeta ditt liv och din självbild. Bra mycket billigare en 45 minuter med en terapeut. Det var tanken bakom rubriken ”Film som den fattiges terapi. Samtalet kommer att handla om varför film (rörliga bilder) ofta berör oss människor på djupet.
Hos mig förde rubriken tankarna till förändring på en samhällspolitisk nivå, likväl som på en terapeutisk nivå. Men det visade sig att det var det senare perspektivet som dominerade. Och det är vackert så. (Fast är du fattig är en hundring till bio inte något självklart.)
Bildens historia
Tomas Axelson arbetar som lektor i religionsvetenskap med medieinriktning på Högskolan i Dalarna. Han började med en exposé över hur bild- och symbolspråk har följt människan i hennes historia i princip 100 000 år.
Via grottmålningarna i Lascauxgrottan i Frankrike (15 000 f. v. t.); bildförbudet i 2 Mosebok; ikonoklasmen på (600- 800 e. v. t.) fram till bilders global genomslagskraft och ikon-status i vår egen tid.
Den sista aspekten exemplifierades med en bild på en torterad fånge i Abu Ghabri fängelset i Irak. Med brun kåpa över huvudet, elektroder kopplade till varje fingertopp står han med armarna utsträckta – en bild av lidande som för många av oss får en kristologisk resonansbotten.
Vad händer när vi tolkar?
United Color or Benettons reklambilder fick illustrera hur bilder öppnar sig för flera olika betydelser beroende på vad vi lägger in i dem. När vi ser bilder blir vi både emotionellt och kognitivt engagerade. ”Vi tänker omkring våra känslor och våra tankar framkallar känslor.”
Tomas Axelsson menar att våra ideologier aktiveras på ett särskilt sätt just när vi tolkar bilder. När bilderna sedan sätts ihop i ett montage – blir film – kan helt vardagliga händelseförlopp på duken eller skärmen bjuda in till identifikation.
Mitt eget liv blir resonansbotten för filmen och tvärtom. Självbilder kan ifrågasättas och alternativa förhållningsätt synliggöras. För mitt inre är jag en stund tillbaka till vad som utspelade sig i mig och i Manila några timmar tidigare i fåtöljen på Bio Roy.
Ljuset i tunneln
Samtalet kommer in på hur filmiskt berättande liknar hur våra hjärnor bearbetar minnen och händelser. Filmskaparna använder sig ofta av passager som vindlar fram eller ljus som strålar när existentiellt betydelsefulla övergångar eller något heligt ska skildras.
Klipp från två av filmvärldens mest inkomstbringande filmer, ”Avatar” och ”Titanic”, får illustrera. Vi dras in-och-med genom bilderna och rörelserna. Och det landar djupt i våra egna bearbetningar av livskeden, erfarenheter av det heliga.
Jag är tillbaka på den vildväxta, misskötta innegården i Manila där en fjäril lämnar sin puppa framför ögonen på en förundrad femåring samtidigt som hans äldre släkting dör i kretsen av alla sina gamla operavänner i balkongrummet ovanför. Tidigare samma dag har femåringens pappa övergivit honom.
Film som gudstjänst
Och visst är det så, tänker jag, att helt andra liv som levs i en helt annan kultur med en familjebild väldigt olik min egen, på djupet berör mig och mitt liv. Ger bilder att leva av och på. Hur det går till och betydelsen det får är svårt att fånga i ord och begreppsligt göra reda för. Men det står helt klart för mig att det är den erfarenheten som gör att jag sitter på Bio Roy eller Draken en söndag morgon kl. 10.00.
Och, sida vid sida med okända medmänniskor i stolsraderna, berikas min invärtes människa på ett sätt som påminner starkt om dynamiken i en gudstjänst. Jag säger inte att det är samma sak men det är långt ifrån två skilda skeenden.
Njutning och mening
Tillbaka till Tomas Axelson som talar om att ingen konflikt behöver finnas mellan ”Pleasure and Meaning”, mellan underhållning och livstydning. Även det banala kan röra vid det meningsbärande.
Vi som lever i det senmoderna samhället står i ett aldrig sinande flöde av bilder och ljud, där traditioner fragmenterats och fått minskad betydelse och där kravet på varje individ att skapa sig själv samtidigt har ökat.
En spännande iakttagelse i detta enorma flöde är att unga människor har filmer som de ser om och om igen. 30 ggr eller 60 ggr är inget ovanligt svar på antal gånger de sett till exempel Avatar. Ett slående exempel på hur filmer blir meningsbärande och en stark indikation på att filmer har en jag-formande och säkert en terapeutisk betydelse.
Bilden och ordet
Inom forskningen talar man om en ”pictorial turn”. Bilden har passerat, eller åtminstone gått upp i jämnhöjd med ordet när det gäller genomslagskraft som kommunikationsform. Själv tänker jag att filmen idag, smal som bred, är en väsentlig form för ordet/logos att i dig och mig landa och på djupet ta mänsklig gestalt?
Birgitta Westlin
Efter filmseminariet hinner det bli en öl och en räkmacka innan jag dras in i ett norskt familjedrama (The Orheim Company) på biograf Draken denna första söndag på filmfestivalen 2012.
Birgitta Westlin,
präst i Skolkyrkan i Göteborg
Lämna ett svar