Fast det är tidigt på måndag förmiddag (30/1) är vi ett drygt 60-tal personer som samlats för seminariet ”Våra gemensamma rum”, under filmfestivalen i Göteborg.
Hembygd någonstans i Sverige
Vi får se en trailer för ett pågående film- och utställningsprojekt med journalisten Annica Carlsson Bergdahl och fotografen Jerker Andersson, ”Hembygd någonstans i Sverige”. Ungdomar mellan 16 och 20 blir intervjuade, på en plats som de själva valt, om vad de tycker om samhället.
Klippen är snabba, flera repliker fastnar, jag blir nyfiken och vill höra mer. Mer från honom som sitter på en gräsplätt som ser ut att ligga i ett bostadsområde och säger att han har så många minnen från just den plätten, eller från honom som ser det som sin uppgift att vara undersköterska och ta hand om andra, eller från henne som spekulerar i att våld och missbruk är precis lika vanligt i villaområdet som någon annanstans, men mer osynligt eftersom husen är stora och har trädgårdar runt omkring sig.
Ökat behov av lugn?
Precis som utlovat tar sig panelen ann frågan om platserna som ungdomar valt. Annica Carlsson Bergdahl berättar att de allra flesta valt en lugn och stilla plats, och panelen samtalar om behovet av stillhet och lugn i en stressig värld.
Studentprästen Ylva Letzinger talar klokt om att vara hemma hos sig själv. Har behovet av stillhet ökat? Det tror inte Agnes Gidestam (arkitektstudent), men hon menar att tillgången på sådana platser har minskat och att vi därför behöver söka dem mer aktivt.
Fotografen och forskaren Jan Jörnmark pratar om att en stor andel av ungdomarna inom en handfull år kommer att ha lämnat sin hembygd och den plats de har räknat med.
Vilka platser är gratis?
Det är många fängslande tankar och ett mycket intressant samtal. Man berör också vilka platser vi har tillgång till; vilka platser är gratis och tillgängliga för alla?
Anna Johansson, kommunalpolitiker i Göteborg, pratar om centralstationer och vänthallar och Jan understryker att stadsrummet som sådant alltid är gratis. Moderatorn och poeten Olivia Bergdahl rattar samtalet utmärkt, och publiken lyssnar intresserat.
Men det är två helt andra tankar som inte lämnar mig.
Vem vill jag vara?
Den första handlar om balansen mellan vem vi är och hur vi väljer att framställa oss själva. Väljer ungdomarna en plats som är viktig eller väljer de en plats som de vill visa? När Göteborgs-Posten publicerade sin lista över Göteborgs 100 mäktigaste hade Anna Johansson valt att bli fotograferad i stadsdelen Haga.
När vi väljer är motiven blandade, vem jag är och vem jag vill vara. Som när jag ska välja en bild på mig själv till denna blogg. Vem är jag och vem vill jag vara?
Mer från ungdomarna
Den andra tanken, och som dominerar när jag tänker tillbaka på seminariet, är att jag vill höra mer av ungdomarna. En del av projektets tanke är att låta unga människor komma till tals, att de ska få säga vad de tycker om samhället och i samhällsfrågor. Det vill jag höra mer av.
Sara blom. Foto: Malin Kwick
Därför ser jag fram emot den utställning som det hela ska mynna ut i, och som efter premiärvisning på Arbetets museum i Norrköping mot slutet av året ska på turné i Sverige. Jag vill höra mer från de som hade valt sin plats och där sa vad de tyckte och tänkte.
Sara Blom
präst i Svenska kyrkan
leder Tankesmedjan Areopagen
Kommentera det här inlägget